Den mångbegåvade Karolina Blixt och den ekvilibristiske pianoackompanjatören Magnus Svensson lyckliggjorde Kammarmusikföreningen på måndagskvällen. Blixt är inte bara operautbildad sångerska, hon har också dramatisk talang och fantastisk scennärvaro. Konserten blev till en soaré där sångerskan skapade en tät och intim kontakt med publiken, ja närmast hypnotiserade den.
Programmet hade ett tydligt och genomtänkt tema - lockelse och lidelse. Rangströms tonsättningar av tre Bo Bergmandikter var en försiktig början som följdes av Griegs lilla sångcykel Af Haugtussa som Blixt gav en fin introduktion. Arne Garborgs dikter om flickan Veslemöys kärleksglädje och kärlekssorg levandegjordes i Blixts och Svenssons gripande tolkning.
Efter paus gjorde Blixt en effektfull entré som Carmen, klädd i rött och svart med en tänkt ros mellan tänderna.
Hon sjöng seguidillan långsamt, lidelsefullt och förföriskt och hennes utflykter djupt ner i registret sände rysningar nedför ryggraden. Brahms Zigeunerlieder var en logisk fortsättning. Fem av dem framfördes med mycken känsla och inlevelse.
Medan Karolina Blixt vilade rösten fortsatte Magnus Svensson ensam med Brahms. Han excellerade först i Intermezzo i A-Dur, med en drömsk och vaggande rytm, och så, överdådigt virtuost, i Ungersk dans nr 1 i g-moll.
Karolina Blixt återvände, fördjupad i ett mobilsamtal. Rösten hade satt känslor i rörelse, det blev tydligt när Blixt brast ut i Una voce poco fa (Rosinas cavatina ur Barberaren i Sevilla) till Svenssons enastående lätta och följsamma ackompanjemang. Det viktiga är inte vad man säger utan hur man säger det, förklarade hon sedan och illustrerade med Gershwins Blah, blah, blah. Sedan hon bättrat på läppglansen blev hon så kurtisanen Giuditta som spelade upp sina konster för särskilt en lycklig man i publiken.
Oväntat extranummer, fast i linje med kvällens tema, var Oh boy, oh boy, oh boy av Lasse Dahlqvist. Ett extranummer till var oundvikligt: Poulencs Banalités - Hôtel till text av Apollinaire.