På invigningen av årets gitarrfestival hade en rad namnkunniga artister och musiker samlats för att hylla två av våra mest älskade jazzgiganter. Ellinor Skagegård såg ett lovvärt initiativ som saknade nerv.
Förra året valdes de allra första artisterna in i Swedish Music Hall of Fame, museet för populärmusik med förlaga i amerikanska Rock and Roll Hall of Fame. Två av dessa har båda haft ett mycket stort inflytande på den svenska jazzmusiken. Jan Johansson som till skillnad från sina samtida kolleger valde bort tolkningar av amerikanska storheter och istället ”grävde där han stod” och jazzade till den svenska folkvisan. Monica Zetterlund som var en ”nattklubbsdrottning doftande av logar, ett lingonris satt i cocktailglas” för att citera Tage Danielsson.
På invigningskonserten av den tolfte upplagan av Uppsala Internationella Gitarrfestival var det alltså dessa två som skulle hyllas på Konserthuset, på onsdagskvällen. Och det var en hel mängd musiker och artister som förts samman för att gissningsvis ge en bred bild av den svenska jazzen.
Men trots den tydliga röda tråden kändes upplägget spretigt och utan riktig nerv. Merit Hemmingsons experimentella folkorgel kom inte till sin rätt, Stephen Simmonds har en röst som få men kändes malplacerad i sammanhanget. Den annars spännande Sofia Jannoks versioner av "Gröna små äpplen" och "Att angöra en brygga" var obekväma och med oinspirerade arrangemang och Maria Möller sjöng med vacker djup stämma men höll sig inom en alltför säker ram. Till och med veteranen Georg Riedel tycktes aningen blek. Först när Anders Widmark rev av en lekfull och jazzig ”Här kommer Pippi Långstrump”, tände det till ordentligt. Han bjöd både på nytänk och energi och hade rätt inställning till hyllningskonceptet: förvalta men samtidigt skapa något eget. Sådant hade jag velat se mer av.
Men visst fanns det ljuspunkter. Svante Thuresson är en showman av rang och bidrog med det flyt och den professionalitet som ett sådant här arrangemang behöver. Vokalisten Isabella Lundgren hade en spännande ton och en intressant frasering, och imponerade särskilt i ”Monicas vals”. En gitarrtrio (det är ju trots allt en gitarrfestival!) levererade också med ett roligt och virtuost nummer.
Initiativet var lovvärt, men för att det hela skulle bli en show och inte bara en lång rad enskilda uppträdanden, så hade det kanske hjälpt med en tydligare ram, en historia som knutit de olika artisterna och numren samman. Som det nu var håller jag mig hellre till originalen.
kultur@unt.se