Bitvis brist på passion

Blues på svenska och Nils Ferlins dikter är två av huvudingredienserna i Rolf Wikströms musik. Hans raspiga, kraftfulla stämma och gitarrsolon fulla av känsla och inlevelse är två andra. En spelning med honom och hans musiker har därmed en viss trygghetsfaktor i sig: man kan gå dit och vara säker på att han levererar.

Spelningen på Katalin på lördagskvällen inför sittande publik levde bara delvis upp till detta. Den var uppdelad i två set och det var främst det inledande som inte riktigt övertygade. Med tusentals spelningar bakom sig kan Wikström förstås sitt hantverk, inget tvivel om den saken, men han gav också ett intryck av att kunna det lite för väl. Det blev rutin snarare än passion, och en del av texterna har dessutom med råge hunnit passera bäst före-datum.

Efter pausen kom emellertid öset och energin mer naturligt. Det märktes också på publikens reaktioner. Låtarna började mötas av stående ovationer och alltfler par hittade fram till dansgolvet framför scenen.

Tillsammans med sina musiker plockade Wikström fram några av sina främsta trumfkort, som Jag älskar dej ändå, Ta saken i egna händer och Allt är gjort av plåt. Dessa låtar har med rätta blivit stora publikfavoriter och möttes på Katalin av ett stormande bifall.

"Nu har vi varit underhållande alldeles för länge, så nu ska vi vara seriösa" sade Wikström efter den sistnämnda. Fram kom Nils Ferlin-tolkningarna Över tusen hav och En gång, tillägnade Katalins bortgångne hjälte Ulf Carlsten respektive Cornelis Vreeswijk. Det var två värdiga hyllningar som visade Wikströms allra bästa sidor - engagemang, känslighet och ett starkt melodisinne.

Som allra bäst var spelningen när Wikström bjöd på långa gitarrsolon eller jammade ihop med sitt band. Klaviaturisten Niklas Medin, basisten Tommy Cassemar och trummisen Magnus "Norpan" Eriksson gav rätt tyngd och skärpa till Wikströms lysande gitarrspel. Tillsammans räddade de en initialt ljummen spelning och höjde den till rätt temperatur för denna varma försommarkväll.

Bitvis brist på passion

Rolf Wikström kan sin blues och sin Nils Ferlin, men när Stefan Warnqvist såg hans spelning på Katalin blev det bitvis mer rutin än passion.