”När verkligheten bränns” var titeln på La Cappellas föreställning i Missionskyrkan, som kombinerade sång, tal och gestik i ett slags ”körteater”.
All framförd musik beledsagades av någon slags omflyttning eller koreografi. Mellan musikstyckena reciterades av körmedlemmarna själva (anonymt) författade/inlämnade allmänna livsfilosofiska åsikter. Textrecitationerna underströks antingen med svag pianoimprovisation, utrop eller ”tissel” från kören åtföljda av köromgrupperingar. En musikteater som fungerade som en påminnelse om hur människolivet påverkas både utifrån och inombords. Både tragiska och humoristiska episoder ventilerades, inte minst när man gav exempel på vad människor vill ha mest privat.
Alla körsånger framfördes utmärkt med stor kördynamik och total omfångsbehärskning upp till höga sopraner och ner till djupa altar. Först folkliga tonfall. Annika Ottosson har gjort ett mycket fint arrangemang av dalavisan ”Du har låtit din kärlek få försvinna” med upp till 4 soloröster plus kör, fritonalt och mycket spännande. Frode Fjellheim har kombinerat dansvisans toner och rytmer med psalmen ”Härlig är jorden” till den naturlyrik som ju också psalmen uttrycker. Härligt! En folklåt från Mexiko förvandlades till en rytmisk danslek (kändes som en kvasipolska) av S Hatfield. Och – naturligtvis – den israeliska folkvisan Hava Nageela framfördes med all önskvärd koreografi och tempoökning.
Av originalkompositioner överraskade V Tormis´ ”Tuul könnuma kohal” mest i sin aggressiva fritonalitet och rytmik, liksom med sin distinkta korthet. Z R Stroopes ”Dies irae” blev djupt berörande med sina rop (skrik, nästan) om räddning, frälsning. Körens ”huskompositör” Karin Rehnqvist åstadkom omedelbart därpå nästan nödvändig avspänning med sin mjuka tonsättning av ”När natten skänker frid”.
Som en sammanfattning av hela konserten framfördes till sist Georg Riedels mäktiga tonsättning ”I ask for peace in our time” (Jag ber om fred i vår tid). Kör och piano arbetade sig upp till en triumferande stark bekräftelse på att (sinnes-)fred faktiskt är möjlig att uppnå. Konserten var mycket berörande, engagerande framförd och väl värd att minnas.