Katja Dragojevic och Lina Nyberg, bästa vänner sedan förskolan och idag framgångsrika artister, den ena inom operan, den andra inom jazzen och komponerandet, fyllde på lördagskvällen konserthusets Sal B med vad som bäst kan kallas en soaré. De två sångerskorna hade satt samman ett mycket fint program med sång och musik som berörde dem och som illustrerade den historia som de berättade mellan numren; historien om sina familjer som hade kommit över havet till Sverige. Den innehöll tacksamhet över att familjerna fått möjligheten att lämna förföljelse och krig i sitt land. De berättade också hur den som lämnar sitt land aldrig blir fri från sin längtan att återvända. Som andra generationens invandrare känner de själva sig hemma i sitt nya hemland men det går ändå inte att helt glömma sitt ursprung.
De verk som interfolierade deras berättelser var valda så att de återgav olika situationer och känslor som kunde förknippas med flykt; en gripande bön om befrielse från lidande i Ivor Gurneys och John Fletchers "Sleep", saknad i "Sure on this shining night", av Samuel Barber med text av James Agee, båda passionerat tolkade av Katja Dragojevic, och kärlek i "Of that so sweet imprisonment" av Samuel Barber till text av James Joyce, i ett finstämt framförande av Lina Nyberg.
Många kompositioner och arrangemang av Lina Nyberg fanns förstås med. Jag fäste mig särskilt vid hennes framförande av "Like a sick eagle", Charles Ives' tonsättning av Keats' dikt "On seeing the Elgin marbles" och fredshyllningen "Everyone sang" till text av Siegfried Sassoon. "Meristems" var en instrumental komposition av henne, fin (och svårspelad!). En höjdpunkt var Katja Dragojevics enastående fina tolkning av den mångbottnade "Mariettas Lied" ur Die tote Stadt av Korngold. Verklig skönsång blev det i duetterna "Moon river" av Henry Mancini och Johnny Mercer och "My ship" av Kurt Weill med text av Ira Gershwin.
Kammarsolisterna gjorde synnerligen fina insatser. Förutom nämnda "Meristems" gjorde de bl a ett lysande framförande av vivacesatsen ur Brittens stråkkvartett nr 2. Hans kammarmusik spelas alltför sällan! Ives' korta Scherzo för stråkkvartett var livfullt och svängigt och Barbers Adagio spelades långsamt och meditativt med stor inlevelse. Pianisten John Graden gjorde en fantastisk prestation som ackompanjatör i flera av sångerna.
Programmet drog ut en smula på tiden men det var ju så mycket som skulle berättas. Men när det var slut och man blivit litet bekant med de två invandrarfamiljerna förvånades man trots allt över hur fort tiden hade gått.