Vi lever i en tid och på en plats starkt präglad av individualism. Det är vår egen identitet och vårt eget uttryck som ska synas och höras, inte sällan på bekostnad av andra. Fria Proteaterns föreställning var så långt ifrån Idol-mentaliteten man kan komma. I slutet av 1980-talet gjorde de den bejublade uppsättningen ”Sånger av Vysotskij”. Nu har de fått in lite nytt blod och på fredagskvällen gav de ”Hoppets lilla orkester – andra sånger av Vladimir Vysotskij och hans vänner”. Här spelade de återigen textstarka kletzmerdoftande melodier som smugglades runt på kasettband i dåtidens Sovjet.
Bland de elva musikerna och sångarna hade ingen en mer upphöjd plats än någon annan, vilket bland annat visades i att man bytte sångare i varje låt. Resultatet var en något ojämn kvalitet, men också ett framförande som var befriande otillrättalagt. Musikerna var där för att lyfta fram sångerna, och inte sig själva. Musikaliskt imponerade Uppsaladottern Lisa Grothérus på basklarinett tillsammans med violinisten Anna Holm, cellisten Aina Bergh och Johan Mannerstedt på vibrafon. Ett särskilt mäktigt ögonblick var när hela ensemblen reste sig och sjöng a capella, kraftfullt och vackert.
Fria Proteatern väcker naturligtvis nostalgi hos många som också hörde dem under storhetstiden, vilket märktes i publiken. För mig som inte var med då saknades dock en kontext. Mer berättelse och sammanhang hade gett musiken och texterna verklig tyngd.