Befriade vi tuban inom oss?
En i många avseenden givande konsert, skriver Anders Bragsjö om La Cappellas Vårkonsert.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Eeeemil! Frestades man ropa när kören tillsammans med anslutande tubaspelaren Pernilla Nilsson med schvung framförde G Riedels Katthultssignatur, här förvandlad till marsch. I en Monolog för solotuba av E von Koch, med sin ibland folkoristiskt färgade melodik, visade Nilsson stor behärskning av tubans stora tonregister. Att ett bekant stycke av J S Bach, Badinerie, skrivet för flöjt/stråkorkester går att framföra för tuba/kör tror man inte, och det var knappt det gick heller, men snacka om att befria tuban inom sig!
E Rautavaaras fyrsatsiga Lorcasvit är ett dynamiskt o emotionellt ytterst uttrycksfullt verk. Kören gjorde en mycket tonsäker, omskakande tolkning. Trots det kan man tyvärr inte låta bli att sakna blandad körs klangkraft.
Andra konserthalvan siktade främst i riktning Sydamerika med omkrets. Undantaget var Lacrimosa ur W A Mozarts Requiem, här framförd med damkör, dragspel, violin och tuba; ett rätt vämjeligt programinslag som absolut borde uteslutits. Tre sånger från Haiti var mycket varierade i uttryck, där rikt slagverk och (i en sång) tuba gav utmärkt stöd åt sångkoreografin.
Konsertens mest intensiva och bästa inslag kom att bli framförandet av chilenskan Violeta Parras rasande sång Anklagelsen, här klokt nog med svensk text. Vokalsolo, kör, piano, elbas och slagverk skapade en bitande skarp, berörande tolkning. Sången El Guyaboso av G López-Gavilán från Kuba förmedlade i växande styrka och rörlig koreografi en slags extas över mänsklighetens samhörighet. I många avseenden en givande konsert, men riktigt befriade i känslorna är vi ännu inte.
MUSIK
Reginateatern
La Cappella med sångsolister och musiker
Pernilla Nilsson, bastuba
Karin Eklundh, dirigent
Reginateatern
La Cappella med sångsolister och musiker
Pernilla Nilsson, bastuba
Karin Eklundh, dirigent