Förra året utnämnde jag "Godhet" av Kent och Beatrice Eli som årets bästa låt. Där lät hon vän om än trulig och svår, något av en ny Stina Nordenstam. Hennes debut och hittills enda album ”Die another day” gav henne epitetet årets pop på P3 Guldgalan tidigare i år och hon har kallats Sveriges pophopp.
På Konserthusets scen, framför en hord av skrikande tonårstjejer i blå hårsvall och snaggade tinningar, var det dock inte särskilt mycket pop utan snarare kaxig och burlesk r’n’b-punk. Att hon har blivit en idol för många unga tjejer är lätt att förstå. Hon har en hård yta där sårbarheten tillåts lysa igenom, och hon sjunger om sexuell frigörelse och lust, men också om djup smärta och självhat.
Just detta utgjorde en spännande kontrast i hennes framträdande. Från peppiga Madonna-doftande öppningslåten ”Moment of clarity”, levererad i en ljusshow i regnbågens färger, var det ett tvärt kast över till den mörka ”Violent silence”. Scenen badade nu i ett kallt blått ljus och publiken sjöng med till ”your silence, is violence, it’s killing me, your killing me.” Ännu mörkare blev det i den avskalade ”Coward”, där hennes starka röst fyllde salen och samtidigt kröp innanför skinnet.
En egen röst har hon, Beatrice Eli, som visserligen inte alltid träffar rätt men som hela tiden har en rå och oslipad nerv som jag hoppas hon kommer att behålla även när rutinen blir större. Lite mer rutin skulle annars inte skada artisten. Vid ett par tillfällen var hon ur rytm med beatsen. Tyvärr i annars så snygga ”Trust issues” där det tog ett tag innan hon hittade in i känslan. Det var inte hela världen, men förtog lite av den där omedelbarheten som infann sig när allt satt som det skulle, som i hiten ”Girls”. En låt som hon gjorde utomordentligt bra och som blev ännu starkare i sammanhanget. Hon berättade att den kommit till ur ett sexuellt uppvaknande och tackade publiken för att de varit öppna för att ta emot den. Hon passade samtidigt på att flagga för nästa album som är på gång, och varnade fansen för att där kanske inte skulle finnas någon ”Girls 2”.
Och nytt material är välkommet. Det knappt 40 minuter långa programmet hade ett par låtar som inte riktigt höll måttet, och publiken hade nog gärna sett en längre spelning. Men hon har tiden för sig, och det ska bli spännande att se hur hon och hennes musik utvecklas. För förebilder som Beatrice Eli behövs.