Efter en provocerande ”ströentré” av uteklädda körsångare i diverse uppsjungningsposer inför en frenetiskt ”spökviftande” Maria Goundorina, var kören samlad, ytterkläder avtagna och körens 30-årsjubileum kunde ta sin början på riktigt. Tre sånger ur ryskortodox musiktradition fick inleda, klangpräktigt men inte alltid särskilt intressant.
Över huvud taget verkade kören tyngd av ögonblickets högtidlighet, något som främst märktes i traditionella och lika traditionellt harmoniserade lugna sånger. En obalans röster emellan märktes, även om kören förvisso var utrustad med allt från djupa basar upp till mycket höga sopraner.
Mest intressant var kören faktiskt när man sökte sig till modernare klanger. Konsertens riktiga höjdpunkt kom i de fyra årstidssångerna, inledda med Sven-Erik Bäcks sparsmakade fritonalitet i den kärnfullt korta Våren. Ralph Vaughan Williams sång Over Hill, Over Dale, till Shakespeares text var en virtuost skriven och kongenialt uppförd sång om sommaren. Mattias Skölds sång Höst gjorde skickligt skillnad mellan kärva ostinati och mjukare lyriska passager, liksom Claude Debussys sång Yver (vintern) elegant lekte med klangfärger.
Gästdirigenten, UV:s exdirigent, Daniel Åberg fick dirigera kören i fyra sånger. Först ut en fin tolkning av Ingvar Lidholms förvånansvärt konventionella tonsättning Madonnans vaggvisa, därefter den egna, likaså traditionella men vackra tonsättningen Pater Noster. Daniel Åberg dirigerade också två Andreas Lönnqvist-arrangemang av Evert Taube-sånger, hyfsat framförda, men vart tog textandet vägen?
Två riktigt nutida kompositioner med anknytning till folklore satte verkligen krydda på anrättningen. Både Per Nørgårds Wiigen-Lied och Gunnar Hahns Rondo Lapponiko innehöll rytmik- och ljudlekar så det stod härliga till. Att konserten slutade med fyra julsånger, där i den första ex-korister fick vara med, i den sista med publikens ”allkörssång” är väl bara ett passande slut på körens första – men, hoppas vi - inte sista 30-årsvända.