Det har sagts många gånger förut, men det förtjänar att sägas igen: Yohio är fullständigt unik. Här har vi alltså en rutinerad 17-årig musiker från Sundsvall, en skicklig gitarrist som har upptäckts och gjort karriär i Japan och som numera har en upphöjd schlagerplattform att stå på hemma i Sverige som sjungande soloartist.
På torsdagskvällen gjorde han entré framför Kustlaboratoriet i Öregrund, iklädd läder, nitar och en rosafluffig väst med ett stort hjärta på. Sedan lät han precis som han såg ut: näpet söt och dödsbringande ondskefull om vartannat.
Melodiskt handlade det om charmiga tuggummipoprefränger. Arrangemangsmässigt handlade det oftast om hårdrockiga, stora trummor och mullrande bas. Och när Yohio inte viskade och pratade med publiken om vardagliga ting som vad han hade ätit till middag (pastasallad) så dödsmetallgurglade han som om hela helvetet hade släppts loss mitt i det sommarfagra Öregrund.
Kontrasten mellan det vi såg och det vi hörde kunde inte ha varit större. Bland publiken fanns Bamseryggsäckar, ballonger och rosa hörselskydd. Flera barn hade ägnat många timmar och massor av kärlek åt att pyssla med fina skyltar att vifta med under konserten. Och så lät Yohio som en skitförbannad demon med vinterkräksjuka.
Jag tycker att det var uppfriskande och att det ytterligare underströk Yohios gränsöverskridande artistpersonlighet, som en drink bestående av såväl smeksam bananlikör som rivigt rävgift.
Yohio är bland annat sprungen ur den japanska ”Visual Kei”-traditionen där kläder, frisyrer, image och utseende ofta har en överordnad betydelse medan musiken hamnar i bakgrunden.
Under torsdagens konsert gav han också prov på åtskilliga extravaganta poser och ett utlevande, närmast exhibitionistiskt kroppsspråk. Ofta stod han längst fram och lutade sig över sina mobiltelefonfilmande och skrikande fans.
Personligen kan jag också tycka att Yohios rock- och popbrygd låter ganska yxig och ytlig ibland, även om den är betydligt intressantare än mycket annan "Hits for kids-musik". I stället är det imagen, de japanska textraderna och den sötsura blandningen av gulligt och brutalt som är den stora behållningen för mig.
Efter extranumret, som givetvis bestod av Melodifestivaltvåan Heartbreak Hotel, inträffade dock det som var den största höjdpunkten för fansen, nämligen att få träffa Yohio själv och få något signerat av honom.