Både magi och likgiltighet

I den tredje av Konserthusets/SR P2:s Gästspelskonserter var det i onsdags dags för Carl Jan Granqvist att tillsammans med programvärden presentera och diskutera sitt personliga val av musik och musiker. Originellt nog började konserten med ett extranummer: Eskil Hembergs Jättegranen, en gåva till Granqvist på hans 50-årsdag, framfördes instrumentalt på cello och piano.
Från icke pålyst svenskt 1990-tal till programmets ordinarie start i svenskt 1890-tal: W Stenhammars Pianokvartett Allegro Brilliante. Ett romantiskt känsloflöde utfört med exakt precision i nyansering och växelrepliker, i bra klangbalans dessutom.

Stenhammar återkom, nu i sällskap med T Rangström i fyra sånger till text av Bo Bergman för sång och piano. Christina Högman och Mats Jansson åstadkom inkännande varierade tolkningar av sångernas växlande lynnen. Det var välkryddat svenskt 1920-tal som fängslade.
Värre var det med Sex Ophelia-lieder (text W Shakespeare) av R Schumann respektive J Brahms i bearbetning för sopran och stråkkvartett av A Reimann. Dessa mycket korta sånger var förvånansvärt uttrycksfattiga i låga röstlägen och med (ovanligt nog) tämligen likgiltiga stråkarrangemang. Man kunde gott ha undvarit dem.

"Kammarmusik skall utföras i salong med publiken runt om musikerna för fysisk och andlig kommunikation musiker/lyssnare emellan," förkunnade Granqvist. Där satt vi i typisk konsertsal och tittade/lyssnade framåt mot de medverkande... Å andra sidan fick vi uppleva musikens magi även i denna miljö: D Sjostakovitjs mästerliga Pianokvintett g-moll (1940). Musikens tvåsamhet, tonsättarens kännemärke; att aldrig veta om musiken uttrycker smärta, glädje, naivitet eller satir. Mästerligt utförd, klangbalanserat uttrycksfull tolkning. En kvällsfinal som skapade eftertanke.

Både magi och likgiltighet

När Carl Jan Granqvist valde konsertmusik, blev starten originell och finalen mästerlig, konstaterar Anders Bragsjö.