Både djup och yta på Peter Jöbacks konsert

Som popartist har musikalstjärnan Peter Jöback haft svårt att hitta sin nisch. På nya albumet Människor som du och jag är han dock närmare än någonsin. Tillsammans med låtskrivarna Niclas Frisk och Andreas Mattsson har han hittat en lättsam pop som framhäver dramatiken i hans röst med en dos vardagligt berättande.
Konserten, en av helgens två i Uppsala, inleds i teatralisk ton, med popcrescendot Balladen om det angenäma livet. Det ska bli en kväll som handlar om mod, deklarerar Jöback. Om modet att växa upp och hitta sig själv.
Och det är en märklig blandning av glättig yta och glimtar av djup sorg - över utanförskap och otrygghet - som han presenterar.

Mellansnacket återkommer hela tiden till livets svårigheter. Från början är det tydligt inövat och floskeltyngt, men efterhand blir det mer humoristiskt och avslappnat. Han lyfter fram sångernas texter, som i den peppande Hur hamnade jag här. Nu älskar han livet, och vill gärna sprida känslan. Instrumenteringen innefattar ett dragspel som sprider varm gemyt i allt från den vackra svenska versionen av Leonard Cohens Hallelujah till den melankoliska Sommarens sista sång. I andra stunder brister Jöback ut i landsvägspop, eller klädsam gospel i Du behöver ingen hjälp. Bäst är kanske den ambivalenta poprocken i Inget vi får vill vi ha kvar.
- Jag hör honom faktiskt hellre som musikalartist, säger en man på väg ner i Konserthusets rulltrappa efter lördagens konsert.

Och det må vara maffigare att höra honom brista ut i Guldet blev till sand, men som popartist är Peter Jöback underhållande, kanske särskilt när han bejakar den svårbalanserade mixen av kris och glitter.

Fotnot: Peter Jöback spelade i Uppsalas konserthus också på söndagen 30 september.

Både djup och yta på Peter Jöbacks konsert

Johanna Åberg såg en skönsjungande Peter Jöback i en konsert som blandade sorg med glättig yta.