Bach i arrangemang går också utmärkt

På 1980-talet framkom resonemanget att fugatemat i alla tiders mest kända orgel- verk, J S Bachs Toccata och fuga d-moll (numera rätt precis 300 år gammalt), måste ha inspirerats av violintekniken att växelspela på närliggande strängar. Kanske verket helt enkelt hade ett violinistiskt förflutet? Jag vet inte vad musikforskning senare kommit fram till, men herrarna Jaap Schroeder och Nils Erik Sparf arbetade fram en version för soloviolin av såväl Toccata som fuga vilken Sparf framförde på lunchkonserten i Anatomiska teatern på söndag.
Att spela med två händer på tangenter (manual) och med två fötter på pedaler ger naturligtvis både större klangregister och tonomfång (inte minst nedåt) jämfört med vad violinisten kan prestera med en stråkhand och en hand på greppbräda med fyra strängar. Oktavomläggningar, arpeggioackord i dubbel- och trippelgrepp och många halsbrytande löpningar blir nödvändiga för att återge såväl toccatans ackordik som fugans kontrapunkt. En liten svajighet kunde noteras, men det må vara ursäktligt i det virvlande tonflödet. En varierad, inte maskinmässigt strikt frasering gjorde musiken vital och levande. En spännande variant av ett som man trodde bekant verk, en version man gärna hör flera gånger. 

Bach skrev 6 sviter för solocello (en svit består av en preludiesats plus ett antal danssatser), och vid denna konsert spelade Susanne Magnusson Svit nr 1 G-dur i arrangemang för soloviola av Bruno Giuranna. Återigen spökade i viss mån tonomfånget, mest nedåt, cellon är stämd en oktav djupare än violan. Problemet blev dock mest av akademisk art. Magnusson spelade frasering och ackordbrytningar precis så levande som behövdes. Melodi- och harmoniflöde i rikedom tolkade i varsam variation men utan att missa de många danssatsernas vitalitet.

En fin sommardag upplevdes som extra fräsch tack vare dessa musikanters engagerande musikglädje.