Esperanza Spalding är på väg att bli en mediedarling av stora mått. Blott 24 år gammal har hon redan hunnit undervisa vid anrika Berklee College Of Music, jobba ihop med några av jazzvärldens absoluta toppnamn och tidigare i år kom hennes andra skiva som soloartist. Ur mediesynpunkt skadar det förstås inte att hon är vacker som en älva, men det är som basist och sångerska Spalding får mig på fall. Hon inleder med Betty Carters Jazz (Ain't nothin' but soul), går raskt över till standarden Body & Soul och glider sedan snyggt in på den pulserande I know you know, vägen via en varm version av Winter sun. Den absoluta höjdpunkten blir hennes ordlösa inledning till den glädjerusiga kärleksförklaringen I adore you. Extranumret resulterar i stående ovationer.
Därefter tar Trondheim Jazz Orchestra över facklan med den äran. I likhet med Yun Kan 10 rör det sig om gränsöverskridande jazz på gränsen till avantgarde, men till skillnad från den tidigare gruppen får Trondheims stoltheter helheten att hålla ihop bättre.
Fullt lika bra går det inte för duon, tillika 2008 års Jazz i Sverige-grupp, Wildbirds & Peacedrums. Andreas Werliin är rena naturkraften bakom trummorna, men sångerskan Mariam för tankarna till bieffekterna av att tillbringa för mycket tid på konstskolor.
Den ärrade saxveteranen Scott Hamilton äntrar därefter Stora Scenen och bjuder där på traditionell, men aningen sömnig amerikansk swing. Konsertens enda överraskning och positiva utropstecken blir gitarristen Ulf Wakenius solonummer under vilket han hinner visa upp hela sin imponerande arsenal.
På scenen intill agerar anarkistproggrockaren Ulf Bejerstrand förband åt jazzrock-konstellationen Wasa Express. Texterna från sjuttiotalet, om korrupta politiker och global miljöförstöring, känns tyvärr fortfarande aktuella. Tack och lov känns också Wasa Express aktuella och trots att mycket vatten runnit under broarna är det ett synnerligen vitalt, smart och engagerande band som här bjuder på allt från egna original till Santana-covers och vilda trumsolon med bandets ledare Dr Åke (Eriksson).
Strax efter klockan åtta är det dags för kvällens huvudakt, Van Morrison, att visa vad han går för. Några få låtar in i konserten står det klart att det inte blott är de gamla fansen som älskar vad de hör, utan att han också gjort sig ytterligare hundratals nya fans. Inledande This love of mine följs direkt av soulballaden Magic time, där hans röst faller in i perfekt harmoni med de kompande blåsinstrumenten. Fame görs sedan i bluesig form och till det adderas ett skönt shufflegung på All work and no play. På That's entrainment hörs tongångar från Hawaii och ju längre tid som går, desto bättre humör verkar han bli på. I takt med att han växlar instrument från saxofon till munspel till piano till ukulele och så vidare, bjuder han till och med på en del skratt. Till mångas förvåning, och förtjusning, märks även en cover på Pink Floyds klassiker Comfortably numb.
På grund av Wasa Express hamnar jag så långt åt sidan under Morrisons konsert att det enda jag ser av huvudpersonen är en neddragen hatt som sticker upp bakom en hammondorgel, men bortsett från det är Van fortfarande på alla sätt "The Man".
BETYG, SPECIFICERAT
Fredrik Ljungkvist - Yun Kan 10
BETYG:
Esperanza Spalding
BETYG:
Trondheim Jazz Orchestra
BETYG:
Wildbirds & Peacedrums
BETYG:
Scott Hamilton Scandinavian Five
BETYG:
Ulf Bejerstrand/Wasa Express
BETYG:
Van Morrison
BETYG: