Avishai Cohen och Sverige är en brinnande kärleksaffär utan synbart slut. Den israeliske jazzmannen förkunnar i en färsk intervju med P4 Uppland att något extraordinärt inträffade under magisk afton på Stockholm Jazz Festival årgång 2006. Bitarna föll helt enkelt på plats för den triouppsättning som sedan dess upptagit större delen av den 45-åriga kompositörens artistliv. ”Det sa klick”, som en viss bekant regent brukar beskriva avgörande livsögonblick. Genombrottet medförde bland annat att Cohen under Lars Nilssons vingar upprättade kreativt bo i Göteborgsstudion Nilento, inspelningsplatsen för flera av Cohens senaste album.
Det är inte svårt och förstå hur Cohen resonerar när man bevittnar denna gyllene treenighet i aktion. Även om majoriteten av strålkastarljuset faller över huvudpersonens majestätiska kontrabas är pianist Nitai Hershkovits och trumslagare Daniel Dor så långt ifrån man kommer assisterande kompmusiker. Snarare utgör landsmännen genomgående en behållning som är likvärdig med Cohens flyhänta bashantering. I synnerhet Dor’s okonventionella sätt att vända ut och in på sitt orangefärgade Yamaha-set sporrar publiken till spontana bifall. Räcker inte ett millimeterprecist vispande så visar det sig att Dor’s handflator och knän fungerar som minst lika dugliga taktkällor.
Att UKK:s kommunikationsavdelning väljer att beskriva Cohen som en ”publikmagnet” är ingen överdrift. I det avseendet blir han också en relativt ovanlig jazzgestalt på en genrescen som sällan når de breda massornas beundran. Men i den starka avsaknaden av Esbjörn Svenssons Trio fyller Cohen’s dito nästan varenda säte i A-salen. Likt Svensson och även Dan Berglunds supergrupp Tonbruket tillför Cohen filmiska, nästintill poppiga kvalitéer, till sitt fundament av klassiska jazzarrangemang. En stark anledning till att soundet aldrig förlorar sin bultande själ och att gruppen går bortom att vara en angelägenhet för panelsamtal mellan jazznördar.
Hela denna paradgata av infallsvinklar inryms i eposet ”Seven Seas” - där Hershkovits monotona grund inledningsvis förser ett öppet mål för Do’r att återigen spexa med sina Buddy Rich-kunskaper, innan Cohen tar över stafettpinnen och vecklar ut kvällens kanske minnesvärdaste soloparti.
”I was just saying to the guys that I don’t feel like singing tonight. But now I never wanna stop”. Cohen, som under lång tid inte vågade besjunga sina melodier live, ställer först lite motvilligt fram mickstativet när en insatt fan som avslutning ber honom att ”sing a song!”. Popådran får återigen utrymme när Cohens inte särskilt imponerande men precis tillräckligt spröda stämma ger Beatles-klassikern ”For No One” en ny oanad dräkt.