För 40 år sedan grundades Yrkestrubadurernas förening (YTF) av bland andra Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk. För att fira detta anordnades på lördagen en åtta timmar lång visfestival på Café Smultron vid Linnéträdgården. 16 framträdanden delades upp i tre block med varsitt tema: traditionella visor, nya visor och stökiga visor.
Av dessa tre var de nya visornas block tveklöst det bästa. Här samlades framför allt artister med ett eget uttryck som inte väjde för att bli personliga. Uppsalas egen Gina van Dam hade med sig kören Munviga och gjorde finstämda tolkningar av Elise Johanssons dikter. Det blev kvällens mest minnesvärda framträdande, i hård konkurrens med Moa Killander, Lolita Ray, Nanna Walderhaug och Anna Eriksson. Med både egna kompositioner och tolkningar av andras verk bjöd de på sånger som förtjänar att upptäckas av fler lyssnare.
I blocket med traditionella visor blev det, precis som man kunde förvänta sig, rikligt med sånger av Bellman, Taube, Ferlin, Åkerström, Dan Andersson och Ruben Nilsson. Som soundtrack till en gemytlig sommarlördag på en utomhusservering fungerade det utmärkt, men musikaliskt blev det för tryggt och anonymt. Utmärkte sig gjorde Tomas Edström. Hans set bestod visserligen av fyra klassiska sommarvisor, men genom att sätta sin egen färg på dem påminde han om att dessa sånger har blivit odödliga av en anledning.
Det avslutande setet med stökiga visor blev en blandad och spretig kompott. Först ut var gitarristen Eugenio Martinez som bjöd på flyhänt och vackert utsmyckande instrumentalmusik i flamencojazzstil, bättre hemmahörande på Uppsala Gitarrfestival. Han följdes av ösigare artister vars texter drog åt det ekivoka eller det politiska. Humorn var allestädes närvarande och låtarna var roliga snarare än bra. Ett undantag var Närmare bortom, kvällens avslutande låt av Uppsalas kultgrupp De Osaligas Kapell, där den hudlösa sårbarheten i texten berörde.
Trots att vissa framträdanden var ojämna i sin kvalitet blev helheten en lyckad blandning av gammalt och nytt. Festivalen lyfte fram visans tidlösa kraft att underhålla, beröra och ifrågasätta.