Är sfärernas musik evig harmoni?

Visste ni att var och en av oss består av materiel från mer än 30 000 stjärnor? Att formrikedom uppstår när jämvikt drivs mot kaos, såväl i universum som i mänskligt konstnärligt utövande? Att vi människor vet så lite om universum att det är som att lyssna på en mäktig symfoni och bara kunna höra piccolastämman? Astronomiprofessor Bengt Gustafsson ledde oss med liknande, ofta poetiskt skimrande liknelser, genom torsdagskonserten som lyriskt ingick i Astronomiåret 2009.

En del konsertverk anknöt både till astronomiska och personliga fakta. G Gabrielis Sonata Pian e forte, säkert spelad av åtta bleckblåsare (det första verk i musikhistorien som har styrkenyanser inskrivna i noterna, därav namnet) sammanfaller i tiden ungefär med Galileo Galileis första teleskopobservationer av himlen. Ludwig van Beethovens Symfoni nr 2, från den tid då han först upptäckte symtomen på begynnande dövhet. Trots denna (för en tonsättare) katastrof skriver han musik som sprudlar av livsglädje och bus, något orkestern elegant förmedlade.

Camille Saint-Saëns var både tonsättare och amatörastronom. 1886 upptäckte han i stjärnbilden Cygnus (Svanen) ett svart hål, Cygnus XI. Samma år komponerade han Djurens karneval (där - naturligtvis - "Svanen" ingår) samt sin Symfoni nr 3 ("Orgelsymfonin"), varur vi fick höra en del av sats 1. Med fin och mjuk syntorgel- klang och vackert matchande klangrik orkester i stor dynamikbåge. Stravinsky fick på avstånd (landsflyktig i USA) i bild- och journalfilmsform uppleva andra världs- krigets fasor. Trots det skrev han i sin Symfoni i tre satser musik med en slags trulig charm, mycket skickligt gestaltad av orkestern i dess andra sats.

Tre kontrapunktikens/musikmatematikens mästare fick vi också höra: J S Bach, som "återskapar det himmelska urverket och sfärernas harmoni" i sitt mästerverk Die Kunst der Fuge, varur vi (mycket stilfullt och vackert utfört) fick höra de två sista satserna. Sista satsen ur Mozarts sista Symfoni nr 41 "Jupiter" är en kontra- punktiskt mästerligt förklädd lek, spelad onödigt snabbt och därigenom med dålig samspelsprecision. Den tunga, bistert allvarliga passacaglian i sista satsen av J Brahms Symfoni nr 4 fick däremot all tyngd och kraft i uppbyggnaden den behöv- de.

Konserten innehöll också ett uruppförande: Håkan Larssons Stjärnesång tillägnad Jukka Tolonen, Musik i Upplands beställningsverk 2009. Musik med klangfärgsgestik, fragmentarisk, komplex eller långt utsträckt; svagt eller starkt som om själva universum pulserar. Ingen lättsam utan mycket fritonalt utmanande musik, mycket driftigt och uttrycksfullt tolkad med bortdöende, "mystifierande" slut. Ett fascinerande verk som tonsättaren välförtjänt hyllades för. Nu har sfärerna talat till oss. Är vi i harmoni?

Är sfärernas musik evig harmoni?

Uppsala Kammarorkester tog med sig musiken in i ett gåtfullt universum under torsdagens konsert, konstaterar Anders Bragsjö.