Angie jobbade hårt

Ända sedan solodebuten med albumet Black Diamond 1999 har amerikanska Angie Stone gjort sig känd som en soulsångerska av klassiskt snitt, med ena foten i funken och andra i roots-soulen. Hennes musik blir ofta ren trivselsoul, men däri ligger också hennes styrka. Angie Stone är nämligen en soulsångerska utan påfågeltendenser. När hon sjunger gör hon det för sångens skull, inte för att bräcka någon annan med sitt röstomfång, aldrig för att skryta med sin skicklighet.

Denna inställning färgar av sig på showen, när Angie Stone och hennes turnésällskap installerar sig på Konserthusets stora scen i Uppsala. Angie Stones turné, som tar henne till nio europeiska länder i februari och mars, är ingen internationaliserad jättehistoria anpassad för en icke-amerikansk publik, utan mer som en klubbturné förflyttad till större scener. Hon får arbeta hårt för att få Uppsalapubliken att delta i allsången och gensvaret på hennes glada "I love you!" är tillbakahållet svenskt.

Inte för att publiken inte håller av henne, utan troligen mer som ett utslag av kulturkrock. Det har sin charm - det är ärligt och lämnar utrymme för artist och publik att gemensamt leta sig fram till varandra.
Efter ett par nummer med skön funkgrund ropar Stone in en kopp te med honung till scenen. Hon har känning av ont i halsen, men vill ändå ge sig på en utmaning. Ett imponerande sjunget intro blir Curtis Mayfields The makings of you och applåderna följer henne genom hela låten - man nickar och ler för sig själv, det är så en slipsten ska dras. Märkbart glad över den höjda stämningen frågar Stone om någon på första raden vill sjunga, så att hon får höra hur en svensk brytning låter.

Någon brytning blir det inte, utan i stället tappade hakor i hela salongen när den kvinna som fått mikrofonen visar sig ha en riktigt maffig soulröst. Från denna stund är stämningen på topp.
Angie Stone plockar fram Green grass vapors från debutalbumet och bandets bastunga funk blir hårdare. Bottles & cans sjungs som en blödande halvballad, medan nya I ain't hearin' U känns som en stressad dansgolvslåt som inte hittat sin form.

Tillbakalutade Brotha med sina rader "my black brotha, strong brotha, there is no one above ya" utvidgas till att innefatta hela den skara män av olika åldrar och ursprung som kommit till konserten - en kulturkrock som också är en kulturkram. Dessutom byter hon till den snabba remixversionen av låten i slutet, vilket förvisso inte låter så hemskt bra, men är en kul vändning.
Angie Stone genomför slutet av konserten utan skor, för bekvämlighetens skull. Storhitten Wish I didn't miss you avslutar innan det korta extranumret. Visst kunde man önskat sig en gnutta mer röstakrobatik, men som sagt, det är ändå det krusidullfria som gör Angie Stone till den artist hon är.

Angie jobbade hårt

Angie Stone sjöng på Konserthuset i Uppsala och Johanna Åberg uppskattade avsaknaden av påfågelbeteende.