Medan andra Uppsalabor drog ut på stan på lördagskvällen för att förlusta sig på stimmiga krogar så var vi närmare fyra hundra personer som i stället hade valt att slå oss ned i en mörklagd lokal för att lyssna till beskrivningar av jordens undergång.
Nej, han är ingen muntergök, Jonathan Johansson, popkillen från Malmö som besökte Uppsala i helgen med sin mollstämda musik och texter om bottenlös sorg. Faktum är att hans klagovisor hade kunnat vara både gnälliga och tråkiga om han exempelvis hade nöjt sig med att bara sitta ensam på en pall och huka över en akustisk gitarr som allt för många av hans dysterkvistar till kolleger gör.
I stället har han skapat ett seriöst och genomarbetat koncept med en fantastiskt detaljrikt producerad musik. Under lördagskvällen hördes inslag från syntpop, svartrock, goth, filmmusik, arenarock och allt möjligt annat som låter storslaget och mörkt. Live så fick hans låtar dessutom en helt annan tyngd och ett tryck som är svårt att återskapa på skiva. Ångesten blev drabbande och vacker, den kändes ända in i märgen och samtidigt drev det dunkande trumkompet på och gjorde hela tillställningen upplyftande dansant.
Jonathan Johansson hängde över sitt stativ och matade mikrofonen med sin sorgsna skånska medan filmsekvenserna bakom honom visade provsprängningar av bomber, kollapsande byggnader och ett vredgat hav. Det var en ångestfylld och hjärtskärande smärtsam konsert som ändå innehöll energi och styrka. I mellansnacket citerade Jonathan Johansson till och med Horace Engdahl: "Världens undergång skulle vara en fullt uthärdlig tanke om det bara vore möjligt att ta en cigarett efteråt."
Att Jonathan Johansson dessutom kan skriva musik och texter som Jocke Berg förmodligen skulle kunna offra sitt lillfinger för att få med på nästa Kentplatta, gjorde inte saken sämre. Efteråt blev det stående ovationer och euforiska tjoanden, som om publiken faktiskt hade upplevt någon form av undergång och kommit helskinnade och stärkta ur den.