Den världsberömda Kronoskvartetten, grundad 1973, uppnådde sen berömmelse i Sverige förra året med Polarmusikpriset. Nu framträdde de i Uppsala för en entusiastisk publik inom ramen för Sacred Music Festival.
Kronoskvartettens betydelse för den moderna musiken kan inte överskattas. Genreöverskridandet, experimentlustan och öppenheten för nya idéer har tillsammans med medlemmarnas tekniska briljans gjort gruppen till en fokus för samtida konstmusik samtidigt som den är en katalysator för nyskapande. Så var av kvällens nio verk inte mindre än sju antingen skrivna för eller arrangerade för Kronoskvartetten.
Programmet hade förstås andlig prägel. I Ben Johnstons Amazing Grace vävs den kända melodin in tillsammans med en mångfald stämmor på en varp av musikstilar från olika källor. Tre stycken med ”orientaliskt” ursprung innehöll fascinerande och bitvis oerhört vacker musik. Osvaldo Golijovs Ritual för Guadalupes heliga moder inkorporerar en autentisk inspelad ritual från ett indianfolk i Mexiko och en likaså inspelad marimba. Upplevelsen av kontakt med ett högre väsen var påtaglig och gripande. Bryce Dessners Tenebræ, beskrivet som en skildring av fastetidens resa från mörker till i ljus, var inte lika intressant och hade kunnat utgå ur den redan långa konserten.
Efter pausen en version för åtta stråkar (fyra stämmor inspelade i förväg) av Vladimir Martynovs körverk Beatitudes (Saligprisningar). Kronos framförde den första gången på femårsdagen av 11 september. Musiken uttrycker en inre frid och tanken måste ha varit att en sådan med tiden infinner sig även efter de ohyggligaste händelser. Kanske är det så.
Silvestrovs nyskrivna tredje stråkkvartett tilltalade med såväl energisk och intrikat musik som lyriska partier. Programmet avslutades med Förspelet till Tristan och Isolde, också med förinspelade inslag. Vackert - men varför? Originalet är så mycket bättre. Publiken klappade fram tre extranummer: folkvisan Tusen tankar, Midhat Assems ”Ya habibi Ta’ala” och isländska Sigur Rós’ Flugufrelsarinn.