Andliga upplevelser på Skeppsholmen

I dessa magiska ögonblick omfattar gemenskapen på scenen även dem som lyssnar.
Med den speciella känsla och stil Dave Holland står för ger han jazzen många utanförverk.
Visst; den musik Dave Hollands kvintett står för är beräknande, matematisk och teoretisk; musikerna vet exakt när det är dags att komma in och spela sina solon eller när det är dags för gruppspel.
Men det stör inte, den individuella friheten är stor, alla för en intim dialog med varandra, mycket känns som skapat i ögonblicket och Dave Hollands basspel understödjer funktionen i gruppspelet:

Medmusikerna Robin Eubanks, trombon, Chris Potter, saxofon, Steve Nelson, vibrafon och Nate Smith trummor har något att luta sig mot. Det här är tidlös, etikettlös musik.
Andliga upplevelser ja, det blev mer av den varan i onsdagskväll när India Arie tog med publiken på närmast ett väckelsemöte.
Hon blandar och ger av stilla ballader och rytmiska kompositioner med driv och som tar skruv. Det svänger om henne, hon är hängiven i det hon gör, talar om kärlek och om Jesus och publiken har kul, jättekul.
Håll ögonen på Koop och Nils Berg 5. Det är intressant och imponerade hur både dessa grupper - på helt olika sätt - sammanflätar jazztraditioner med ett helt nytt modernt uttryckssätt.

Koop är den svenska elektroniska jazzduon med före detta uppsalamusikanterna Oscar Simonsson och Magnus Zingmark. Deras musik bygger på samplingar av gamla hits och av modern studioteknik med tydliga jazzinfluenser fram till 1960-talet. Uttrycket blir flärdigt och showigt, fantasin flödar och musiken är extremt dansvänlig.
Nils Berg är en nytänkande improvisatör. Med cello, vibrafon och basfiol i sättningen skapar saxofonisten Nils Berg spännande nya ljud. Han har själv förklarat i en intervju att de inte är riktigt hemma i freeformsvängen, inte heller hardbop eller neobop utan att de skissar. Arrangemangen är välgjorda och ger möjlighet till musikaliska utsvävningar och fria tolkningar samtidigt som de bildar ram och ger fast stöd åt musikerna. Klangerna är täta och massiva och det finns mycket av musikaliska nyanser att upptäcka bara man tar sig tid.

Det första som slår mig när Randy Crawford inleder sin konsert med pianisten Joe Sample är med vilken soulfylld lätthet och smidighet hon tar sig genom sångerna. Hennes röst är briljant och låter lika otrolig nu som på 1970-talet. Det mesta av repertoaren är stilla ballader, framförandet blir sömnigt och stillastående. I ett av avslutningsnumren Street Life kommer trombonisten Nils Landgren in på scenen och väljer tjusiga, melodiska linjer och laddar luften med något suggestivt till Randy Crawfords ljusa och luftiga konturer.