Årets Sacred Music Festival avslutades traditionsenligt med ett urval lättlyssnade andliga favoriter, utvalda av Stefan Parkman under rubriken ”Sacred Pearls” och presenterade av Parkman själv på hans avspänt personliga sätt. Lika traditionell var avslutningen där alla i publiken inbjöds att tillsammans med körer och solister framföra Halleluja-kören ur Händels Messias.
”Sacred Pearls” har snabbt blivit en nästan lika stor favorit hos konsertpubliken som akademiska kammarkörens nyårskonsert och gårdagens föreställning var välbesökt. Det var också mycket hög kvalitet på gästerna. Västerås Sinfonietta är en utmärkt ensemble, Gustav Sjökvists kammarkör en av landets bästa och solisterna Katija Dragojevic och Olle Persson tillhör inte bara mina absoluta favoriter.
Början var litet trevande när de båda körerna skulle visa upp sig var och en för sig. Sjökvistkörens Zadok the priest av Händel var litet för försiktig och slutkören ur Johannespassionen kändes felplacerad så tidigt i programmet. Solisterna satte emellertid ner foten direkt. Dragojevics fylliga, varma röst och utmärkt koloratursång firade triumfer i Laudamus te ur Mozarts mässa i c-moll och Perssons varma och samtidigt auktoritativa stämma var storartad i Et in spiritum sanctum ur Bachs h-mollmässa.
Min upplevelse höjdes flera nivåer när körerna kombinerade sina resurser och tillsammans med solisterna framförde de sista satserna av ”Förklädd gud” av Lars-Erik Larsson. Stina Ekblad ”som av en händelse” befann sig i publiken reciterade. Det underbara körverket ”Landskap med solar” av Jan Sandström var också strålande bra med en rik och mäktig körklang.
Efter en paus (under vilken vi kunde njuta av slutkörens stämövningar) kom några verkliga höjdare. Först Rachmaninovs Bogoroditse Devo framfört a capella av båda körerna tillsammans, oerhört vackert och genomarbetat in i minsta detalj. Sedan ett uruppförande av Alexander Jan Öbergs ”Speglingar”. Brottstycken av den katolska dödsmässan upprepades och ställdes mot varandra i mångstämmig variation som var ömsom harmonisk, ömsom disharmonisk, och uttryckte en innerlig längtan efter och hopp om något efter detta. Ett fantastiskt moget verk av en ännu inte trettioårig kompositör.
Två sällan hörda bibliska sånger av Dvorák fick karaktär av solistens Olle Perssons pondus.
Katija Dragojevics stämma är helt perfekt för Mahler. Der Einsame im Herbst ur Das Lied von der Erde var lysande. Västeråssinfoniettan gjorde en helgjuten insats och lät faktiskt nästan som de hundra musiker som Mahler tänkte sig.
Mahlers Urlicht blev nästa stora upplevelse. Gustav Sjökvists kammarkör på egen hand gestaltade detta kontemplativa stycke perfekt, med noga utmejslade stämmor och insatser och ett underbart diminuendo på slutet.
Publiken fick mycket musik för pengarna. Ännu återstod slutnumret Seelig sind die Toten ur Brahms Requiem. Det blev en utomordentligt väl sammanhållen, meditativ avslutning på årets andliga musikfestival. Men allra sist förstås, jublande allsång: Halleluja!