Staden Jerusalem – genom tiderna bliven helig stad för tre religioner: judendom, kristendom och islam – påminner genom sin blotta existens om konflikter, men visar också på möjligheten att leva i fred och samförstånd. Jordi Savall, den beröm- de gambisten och specialisten på tidig musik, har i ett musikaliskt/andligt/poetiskt collage försökt återgestalta de drömmar, tragedier, hopp och olyckor som levt i den- na stad i tre millennier. Förutom sina egna två spanska ensembler har han skaffat sig tillgång till musiker från Israel, Palestina, Armenien, Grekland och Irak, länder verkligen berörda av dess öden.
En fantastisk klangpalett fanns sålunda till hands. Stränginstrument med mild eller sträv stråkklang, luta, oud, medeltida harpa eller cittror av skilda slag med distinkt knäppt eller klubbad klang. Blåsinstrument från milda men klangskif- tande flöjter, starkare instrument som skalmeja, sinka och basun ända till shofarer (vädurshorn) och anafirer (antika orientaliska trumpeter) med kolossalt starkt ljud.
Sångligt fanns hela röstregistret från sopran via countertenor och tenorer ner till bas. Både vokalister och instrumentalister kunde konsten att laborera med såväl västerländsk som österländsk ornamentik och kvartstonsintonation.
Efter en start via shafirer och anafirer i stereo med av Savall själv rekonstruerad version av hur det kunde ha låtit vid Jerikos murar c:a 1200 f Kr kunde det i sju avdelningar uppdelade programmet om Jerusalem ta sin egentliga början. Första avdelningen lydde Himmelsk fred. Här fick de grekiska sibyllinska oraklen uttrycka en ursprungligt judisk text, en text ur Koranen följdes av en ur Bibeln, och man kunde förundra sig över hur textligt lika varandra andliga källor uttryckte sig. Sedan följde kommande avdelningar om stadens växlande öden, då olika religioner bokstavligen slogs om herraväldet. Tredje avdelningen slutade med en hyllnings- sång om andra korståget, något ansträngt hurtig (avsiktligt, förmodar jag) om något så bedrövligt. I avdelning IV var främst en anonym armenisk sång om just Jerusa- lem extra vacker i sin längtan efter frid.
I de två sista avdelningarna kom – inte oväntat – höjdpunkterna slag i slag till en själsrenande katarsis. I en palestinsk klagosång utfördes en suverän röst/instrument dialog. Och med Shlomo Katz inspelade sångframförande (med orgel) av sin Hymn till offren i Auschwitz var man i mörkret (endast ett levande ljus tänt) färdig att brista ut i gråt. Efterföljande dissonanta sorgemarsch kändes helt kongenial.
Sista avdelningen Jordisk fred: En plikt, ett hopp knöt ihop hela cirkeln. Genom att sjunga sånger på sex skilda språk och till sist improviserat samsjunga dessa samtidigt till alla kvarvarande musikers lika improviserade spel fick vi förnimma den önskade mänskliga gemenskapen – bort med barriärer. En bokstavligen bedö- vande Finalfanfar Mot Själens Gränser av Jordi Savall lät oss både hamna framför Jerikos murar än en gång och känna hopp om framtiden. Efter denna själsomvälvan- de kväll måtte vi söka det bästa inom oss.