Den hyllade unga portugisiska sångerskan Ana Moura gladde Uppsala med en konsert på fredagskvällen, den enda i Sverige på den långa turné som kommer att ta henne till USA, Mexico och så småningom tillbaka till Europa. Iklädd en klänning som mer än något annat liknade en stor fransig sjal charmade hon publiken och fick den att göra allt möjligt. Hon presenterades i förväg som fadons förnyare men det är inte en helt riktig beskrivning. Hennes rötter finns i populärmusiken, även om hon har en perfekt fadoröst och en härlig fadokänsla. Men man får vänta på den första fadon. Hon flirtar med folkmusik och jazz och drar några schyssta ballader. Den poppiga stilen understryks av rökmaskinen på scenen och besättningen i hennes kompband som förutom portugisisk gitarr och akustisk gitarr också inkluderar en basgitarr, en synt och en trummis. Först efter fyra låtar kommer en genuin fado, och då lämnar förstås bas, synt och trummis scenen. Sen blir det några fado till.
Kvällens repertoar är till största delen hämtad från hennes senaste album, Desfado. Låtarna är skrivna för henne av portugisiska låtskrivare och tanken är att producera behaglig musik där fadoelement får lysa igenom för att på det sättet få det bästa från två världar. Det blir ganska bra. Jag undrar visserligen om de verkliga, kompromisslösa fadoälskarna köper det, men, än sen – det är musik som är rolig att lyssna på och Ana Moura har en underbar röst med ett stort register. Och hennes scenuppträdande är en fröjd för ögat. Hon rör sig vackert rytmiskt och får publiken att smådansa i bänkarna.
Hela konserten är ett långt set utan paus. Ana Moura vilar sig en stund halvvägs igenom den men bandet får slita hårt. I ett långt ekvilibristiskt instrumentalt nummer får medlemmarna visa sin imponerande stora tekniska skicklighet.
Ana Moura har i sin CV meriten att ha medverkat i Tim Ries’ Rolling Stones Project som går ut på att låta artister från olika genrer spela in Stones-låtar. Vi fick höra ”No Expectations”, och åtminstone jag skriver under på att den var ”så mycket bättre”.
Mot slutet växlar Ana Moura in på låtar med folkmusikstuk, snabba och svängiga där handklappningar och refrängsång från publiken ingår som viktiga ingredienser. Handklappningar går bra men refrängsången på portugisiska som hon försöker dra igång sitter inte riktigt som den ska. Litet besviken är hon nog men ler stort när hon ropar God natt Uppsala!