Livets Ords julkonsert har blivit en populär tradition även utanför de egna kretsarna. Förra året låg publiksiffran på 3 000 och även i år var tillströmningen stor, 2 400 personer.
Det är lätt att förstå det stora intresset. Föreställningen var två timmar lång och på scenen fanns orkester, körer och skådespelare. Repertoaren bestod av traditionella julpsalmer, gospel, spirituals, anglosaxiska julsånger och samtida poppigare låtar. Spännvidden var imponerande och akustiken i den maffiga lokalen gjorde full rättvisa åt musiken. Ljusteknikerna såg till att konserten fick stämningsfull belysning med smakfulla skiftningar från midnattsblått till försiktigt ljusorange och varmt rött.
Musikaliskt höll föreställningen hög klass. Undantagen var de poppigare låtarna som dränktes av daterade syntljud i stället för att ta till vara orkesterinstrumentens värme. Men den finstämda tolkningen av O helga natt, barnkörens insats i Stilla natt och de vackra stråkarrangemangen i In dulci jubilo hade en ärlig och tilltalande enkelhet över sig.
De musikaliska inslagen varvades med såväl bibelläsning som humoristiska sketcher. I början av föreställningen presenterades tre änglar, två erfarna sådana och en nyanländ praktikant som ännu inte gått den obligatoriska harpkursen. Ärkeängeln Gabriel kom och informerade om Messias förestående ankomst. Änglarna blev givetvis entusiastiska och spånade idéer om att sprida budskapet med hjälp av Facebook, Iphone-applikationer och medverkan i Skavlan.
Dessa inslag var lagom putslustiga för att man skulle dra lite på smilbanden, men kändes i slutändan mest forcerade och som något som blivit över från en skolpjäs. När det senare under kvällen blev herdarnas tur att göra entré tog det klämkäcka över helt.
Betydligt bättre var Joonas Alvre och Elin Van Beek i rollerna som Josef respektive Maria. Med hjälp av enbart ordlösa gester och uttrycksfullt kroppsspråk gestaltade de parets förtvivlan över att inte hitta härbärge i Betlehem. De visade att allvaret överträffade humorn denna kväll.