Jag brukar hävda att konserter gör sig bäst på klubbar. Det ska vara lite dimmigt, starka ljusstrålar, ett packat scengolv och närhet till artisterna. God stämning och gott sällskap.
En förutsättning är emellertid att spelningen inte får börja för tidigt. Då riskerar golvet framför scenen att stå halvtomt, vilket i sin tur leder till att stämningen enbart blir halvgod. Istället för en kokande och pulserande gryta riskerar klubben att kännas som ett stelt lågstadiedisco där ingen vet vem som ska ta det första klivet ut på dansgolvet.
Ungefär så såg det dessvärre ut när hiphopveteranerna Ison & Fille intog nattklubben Flustrets scen igår kväll efter tio.
Duon, som efter 15 års slit nu fått sitt breda (och extremt välförtjänta!) genomslag, mycket tack vare TV4:s musikprogram ”Så mycket bättre”, verkade däremot inte bekymra sig nämnvärt över den inledningsvis glesa uppslutningen. Med ett smittande leende gled Ison ”Ison” Glasgow in på scenen till tonerna av Ayo-samplade ”Vår sida av stan”, och tillsammans med Felipe ”Fille” Leiva Wenger växlade duon mellan låtar från tidigt 2000-tal till nutida ”Så mycket bättre”-tolkningar.
Med tanke på alla år på den svenska hiphopscenen har Stockholmsduon trots allt en hel del låtar att välja mellan.
Jag måste säga att jag imponeras av Ison & Fille. Det kan inte vara helt enkelt att vara 35-åriga rappare i en genre som är i ständig förändring. Det är lätt att bli omsprungen av yngre förmågor och jag kan tänka mig att det är lika lätt att tappa suget. Men Ison & Fille har tveklöst lyckats med bedriften att förnya sig, samtidigt som de har behållit sin identitet och energi.
Framför allt Ison står den här kvällen för en imponerande och oväntat energifylld insats på scenen. Tillsammans med sin radarpartner studsar han runt och skrattar sig igenom låtar som ”Jag skrattar idag”, ”Från hjärtat” och ”Stationen”.
Samtliga resulterar i allsång.
Under kvällens gång trillar det även in mer och mer folk i lokalen. Halvvägs genom spelningen upptäcker jag till min glädje att våningen är så gott som fullsatt.
Precis som det borde ha varit från början.
När det endast återstår två låtar av spelningen ser jag plötsligt en vän oväntat dyka in genom dörren. Förvånad frågar han mig om Ison & Fille just har börjat spela. När jag förklarar att det strax är över ser han besviken ut.
”Jag har nog aldrig varit med om en klubbspelning som börjar så här tidigt.”
Det återstår att se vem som lär sig en läxa: Min vän, som nästa gång får se till att vara på plats i god tid, eller arrangörerna, som valde tidpunkten.