Dessbättre lyckades man med ytterst kort varsel engagera den framstående dirigenten Florian Benfer som på några dagar instuderade och färdigrepeterade hela det kvalificerade programmet och kören kunde trots det inträffade fantastiskt nog leverera en fullödig konsert. Mot denna bakgrund känns det futtigt att anmärka mot små missar, särskilt som kören blev allt säkrare allt eftersom konserten fortskred.
Avsaknaden av texter i programmet är däremot en allvarlig brist. Texten är en viktig och integrerad del av ett körverk. Det är inte heller särskilt arbetskrävande att få med den; tidigare sjungna texter finns ju rimligtvis på hårddisk, klara att klippas in i ett nytt program. Bättring, snälla!
Musikaliskt växte kören för varje stycke. Florian Benfer tog väl vara på de kontraster som fanns inbyggda i verken. Framförandet av Gösta Nystroems Golfiner gav en fin vision av det hav som tonsättaren älskade. Under linden av Hans-Ola Ericsson med sin svåra fuga vållade vissa problem men solisten sjöng mycket vackert.
Före pausen utdelades Allmänna Sången & Anders Wall Composition Award. Vinnare blev Maria Löfbergs tonsättning av Christina Glasells dikt Sandskrift. Det var en värdig vinnare. Körens resurser togs väl till vara, stämmornas register utnyttjades och körklangen var utsökt. Texten som enligt belöningens statuter skall vara ”relevant för vår tid” kunde publiken knappast uppfatta men kan i efterhand ta del av den på författarens blogg http://glaselldesign.blogspot.se/.
Andra halvan av konserten blev mycket njutbar. Veljo Tormis gungande sjöstycke Laine Veereb där vinden stegras till storm sjöngs liksom Hildor Lundviks vackra Som ett blommande mandelträd utomordenligt med fin balans mellan stämmorna.
Enligt presentatörerna kände kören viss ångest inför det svåra och förvisso ångestladdade stycket Libera me av Nana Forte. Men det gick ju jättebra. De svåra dissonanserna i inledningen klarades utmärkt och det långsamt böljande stycket övergick i en vacker koral. Efter en mjuklandning med tre fina vårsånger avslutades programmet med Mäntyjärvis gripande klagosång om Estoniaolyckan som ännu är så levande för de flesta av oss. Den förtvivlan som olyckan spred återges väl i verket som ändå mynnar ut i en sorts försoning. Den tyvärr anonyma solisten gjorde en strålande insats.Taubes Så skimrande var aldrig havet var ett perfekt extranummer.