De flesta av oss i den nästan löjligt homogena publiken har följt Mattias Alkberg sedan tonåren. Och han ger oss hopp.
Merparten av oss vårdar barn eller karriärer eller åtminstone den spruckna drömmen om karriär eller familjeliv. Vi är väldigt upptagna men vid sidan av det som vi med himlande ögon kallar livspusslet hinner vi med en svår oro för att ha tappat bort ett jag som brydde sig. Ett jag som var på allvar.
Vi är kanske inte kliniskt deprimerade, för att tala med Alkberg, men ledsna.
Nästan alla artister som vi upptäckte i tidiga eller sena tonår och fortfarande följer har gått samma öde till mötes som vi själva. De har blivit bekväma, övermätta, grådaskigt aptråkiga, glatt trallvänliga och helt obenägna att riskera någonting alls.
Mattais Alkberg är antitesen till det ovanstående och därför ger han oss hopp. Mattais Alkberg envisas med att ta risker, göra saker som känns obekvämt och fortsätter bortom en dåres envishet att vara på riktigt.
I musikföreställningen ”Alla är sämst” får vi en stor dos av både låtskrivaren och poeten Alkberg i en enhet där han tillsammans med ett skelettsminkat mycket tajt band agerar mot ett alter ego i form av skådespelaren Kristine Gulbrandsen. Under den första kvarten ser Alkberg, trots få repliker, sanslöst obekväm ut när han agerar mot den professionella skådespelaren. Och det går inte att låta bli att älska honom lite grann för att han utsätter sig. Han skulle verkligen inte behöva. Som materialet – ett urval från den digra skivhög han producerat som soloartist – tydligt visar behärskar punkindieikonen hantverket och skulle utan vidare kunna skriva låtar för kommersiell radio och bilreklam och leva gott på det om bara inte det där otidsenliga stod i vägen. Ni vet, integriteten.
Han skulle också kunna nöja sig med att bara spela. Rösten är helt intakt. Fortfarande oväntat ljus och fylld av nervig nödvändighet. Publiken kommer med eller utan teater.
Men den dramatiserade inramningen och Gulbrandsens dramatendeklamerande ger het klart ett mervärde. Inte minst för att det binder samman låtskrivaren och poeten och sätter fokus på texterna. Då och då behöver vi alla påminnas om att vi är sämst och att det som liknar glädje bara handlar om självmedicinering mot letargi och grymhet. Och förstås, en inverterad form av föregående mening.
I intervjuer har den ständigt panka Alkberg uttryckt sin fasa inför tanken på att produktionsbolaget bakom ”Så mycket bättre” hör av sig och lockar med en betalning som gör det omöjligt att undvika förnedring. Jag hoppas verkligen att TV 4 hörsammar den knappt förtäcka intresseanmälan och agerar. Ta bara Carolas gage och lägg på en nolla så ska ni se att det slutkörda programformatet får en relevans det inte varit i närheten av.