Akustisk Bergman på Katalin
Trots en trevande inledning blev Marit Bergmans akustiska spelning på Katalin på lördagskvällen till slut en triumf, skriver Stefan Warnqvist.
Det började efter hand lossna för Marit Bergman på spelningen på Katalin.
Foto: Pelle Johansson
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ändå känns det hela lite trevande. Applåderna är artiga snarare än entusiastiska och de första låtarna känns ofokuserade. Pärlor som 1985 och From now on lyfter inte riktigt, blir bara bleka versioner av hur de låter på skiva.
Efter hand börjar det dock lossna. När melankoliska Snow on the 10th of May dyker upp ungefär tjugo minuter in i spelningen faller bitarna äntligen på plats och Bergmans styrkor som låtskrivare blir tydliga. Hon har ett starkt melodisinne kombinerat med en poetisk formuleringsförmåga. Instrumenteringen för kvällen - akustiska gitarrer, piano och ibland även xylofon - ger musiken en påtaglig värme samtidigt som den filmiska storbildskänslan bibehålls. Särskilt bra denna kväll blir Can I keep him?, Place your bets och årets Pride-festivallåt, Casey hold on.
Med fyra album och ett antal singlar i bagaget har Bergman skrivit fler låtar av hög klass än vad som ryms på en spelning. Det är därför lite överraskande att hon ger plats för två covers i sitt set, men det visar sig vara ett lyckat grepp. Hennes inlevelsefulla version av The Killers-hitten Human överträffar originalet och spelningens allra sista låt, den skimrande vackra Höstvisa av Tove Janson och Erna Tauro, smälter perfekt in bland hennes egna kompositioner och visar vilken storartad sångerska hon är.
Trots den skakiga inledningen blir spelningen till slut en riklig musikalisk belöning för publiken.