Det har gått 20 år sedan Uppsala storband först bildades. På de 20 åren har de blivit något av en institution i stan. En position som intagits genom att alltid leverera vad som krävs oberoende av sammanhang utan att sticka ut för mycket.
De mer uppseendeväckande inslagen har istället gästartisterna stått för. Genom åren har man samarbetet med en rad stora namn, både lokala, nationella och internationella. Det föll sig alltså naturligt att en rad av dem stod på gästartistlistan när bandet firade 20-årsjubileum och att samtliga var bekanta från tidigare tillfällen. 15 stycken var de den här kvällen, om man räknar kören Gloryfires som en.
Det blev förstås en kväll med stora kontraster och tvära kast, sammankittat av Uppsala storbands stabila storbandsjazz. Upppiffade jazzstandards med Rigmor Gustafsson gick över i experimentella moderna alster av Jonas Kullhammar och löstes sedan av med Pierre Swärds Hammondorgelfunk, som i sin tur byttes mot Jimi Hendrix-tolkningar med Clas Yngström och så vidare. Och även om gästartisterna stod i centrum så slogs man av Uppsala storbands mångsidighet. Det krävs ju en hel del av spelarna som ”bara” spelar fram målskyttarna i de högsta ligorna också.
Variationen till trots riskerar galaliknande kvällar med många gästartister som bara kommer in och gör sin grej och går ut alltid att bli långrandiga. Det lyckades man mestadels undvika den här gången, främst genom att gästerna även gästade varandra, vilket gav många av de mest minnesvärda stunderna. Som när Ulf Johansson Werre triggades av Jonas Kullhammar till mästerliga solon. Andra höjdpunkter var Equilibrium med Viktoria Tolstoy och Soofa med Magnus Lindgren.
Det märkligaste var egentligen att födelsedagsbarnet självt konsekvent stod i bakgrunden hela kvällen. Men kanske är det det enda riktiga sättet att visa vad Uppsala storband egentligen är, och uppenbarligen trivs de riktigt bra där.