Konsert
Uppsala kammarorkester under ledning av Nuno Coelho
Från Ligeti till Schubert, solist Carolin Widmann
UKK, 29 september
Torsdagskvällens konsertprogram innehöll tre moderna verk. Om modern musik som uppfattas som vacker sägs ibland att den inte är särskilt modern. Som om det fanns en motsättning. Den musik som kvällens dirigent, Nuno Coelho, gestaltade var modern, fräsch och skön och fanns kvar i mitt huvud långt efter det att den klingat ut.
György Ligetis Concert Românesc är ett ungdomsverk av en 28-årig kompositör. Det är ett kort och älskvärt stycke med en melodiös inledning och ungerska tongångar i de två snabba satserna. De skils åt av ett adagio, där hornen återkallar ljudet av ett alphorn långt borta.
Samma kompositörs violinkonsert var däremot en laddad upplevelse. Den var ett orkesterns krig mot soloviolinen! Violinisten Carolin Widmann spelade solostämman energiskt och samtidigt känsligt. I det inledande Praeludium bestämde hennes fiol takten. Den introducerade också en vacker soloaria som övergick i en koral. Men solisten fick allt svårare att hävda sig mot orkestern som med alla medel sökte ta över initiativet. Ovanliga blåsinstrument som okarina överraskade bland träblåsarna och mässingsblåsarna producerade dissonanser och naturljud som inte hör hemma i någon tonart. Slutuppgörelsen kom i den avslutande satsen Apassionato. Soloviolinen stångades aggressivt med orkesterns breda ackord. Till slut satte Widmann punkt med ett virtuost violinsolo: ett pizzicatoparti som ledde över till en kadens och en avslutande, överraskande "special effect".
Lutoslawskis lågmälda Musique funèbre till minne av Béla Bártok var en lågmäld kontrast till den föregående violinkonserten. En sorgesam prolog följdes av tre sammanhängande satser vars klanger och motiv utmynnade i en syntes. Så kom dirigentens överraskning – den ensamma cello som i pianissimo skulle avsluta verket spelade plötsligt musik av en helt annan tonsättare. Coelho lät på ett fullständigt självklart sätt musiken nästan omärkligt vandra från den moderne Lutoslawski till den 200 år äldre Franz Schubert och hans åttonde symfoni, kallad "Den ofullbordade". Orkestern framförde så under Coelhos strama ledning en konturskarp och kristallklar schubertsymfoni. Den förlikade sig väl med de moderna verken, om inte i tonspråk så ändå i musikalisk stämning.