Mycket har hänt sedan Sissel Kyrkebø slog en hel musikvärld med häpnad när hon utgjorde pausakt i Eurovision Song Contest i Bergen 1986. OS-hymner, utmärkelser och kanske framför allt julmusiken har gjort avtryck på hennes karriär. Därför känns det också helt naturligt att det är med konceptet "Sissels jul" som hon återvänder till Uppsala och Konserthuset på tisdagskvällen.
Scenografin är så långt ifrån blinkande granar och färgsprakande klappar som man kan komma. Istället håller man sig till det sobert svarta med klassisk uppställning av det sex man stora bandet, de tre körmedlemmarna och Sissel själv i mitten. Det klassiska och traditionella inslaget finner vi också i låtlistan även om där finns en del avvikelser.
Konserten tar avstamp i en nästintill psykedelisk version av ”All you need is love” (som för den som sett den romantisk julkomedin ”Love actually” blivit en julklassiker). När tonerna sedan glider över till ”Ain't no mountain high enough” faller konsertbeskrivningens rader om ”traditionella julsånger tillsammans med amerikansk soul- och gospelmusik” på plats. Problemet är bara att Sissels kvaliteter som sångerska ligger väldigt långt ifrån soulmusikens uttryck. Istället dras blicken till Wayne Hernandes, Phebe Edwards och Sam White som får kliva fram från sina platser bakom körstativen. Faktiskt är det trion från London som lyckas lyfta konsertkonceptet till något riktigt intressant och det är inte svårt att önska att de hade fått ta än mer utrymme.
Några malplacerade inslag så som popmelodierna ”That's what friends are for” och bottenlöst sorgliga ”Tears in heaven” lyckas inte helt lägga sig tillrätta i konsertkonceptet som ändå snabbt lyfts upp igen av mer logiska låtval.
För som tekniskt oklanderlig sopran är det i de klassiska jullåtarna som Sissel briljerar: ”Nu tändas tusen juleljus”, ”Et barn er født i Betlehem” och ”When you wish upon a star” glittrar som rimfrost genom hennes stämband. Där glider hon över de höga tonerna med en lätthet som skulle göra Benjamin Syrsa grön(are) av avund. Det är också dessa inslag som får publiken förtrollad av artistens framträdande och som drar hem de högsta applåderna. Att kvällen avslutas med stående ovationer är därför både förståeligt och välförtjänt.