Scenen i den nästan fullsatta teaterlokalen var sparsmakad med endast ett piano och en byrå. Ur lådorna stack långa lockar från en handfull olika peruker upp. Pianisten Gregor Bergman, som fick agera både musiker och sidekick under kvällen, slog an de första tonerna och presenterade kvällens första gäst: Barbro Lill-Babs Svensson. Eller ja, det var naturligtvis egentligen en presentation av kvällens huvudperson – komikerna och imitatören Anna Blomberg. Men Lill-Babs sög åt sig applåderna med sitt karakteristiska rörelsemönster och mörkt brummande röst. En röst så lik originalet att skrattsalvorna flög så fort hon öppnade munnen.
En efter en avlöste imitationerna sedan varandra. När Lill-Babs hade pratat färdigt om att glömma sina sorger och dränka dem, ”precis som man gör med kattungar om sommaren”, tog journalisten Elisabeth Höglund över. Hon tvingade pianisten till en omgång av ”På Spåret” (som Höglund faktiskt medverkade i på riktigt under fredagskvällen) som hon naturligtvis vann samtidigt som hon beskyllde alla för att vara ”åldersrasister”. Kåta Gun, Blombergs kanske mest kända karaktär från humorprogrammet ”Kvarteret Skatan” pratade sexuella trakasserier med publiken samtidigt som hon försökte att inte förgås av upphetsning. Vidare bjöds publiken på än fler karaktärer där Jimmie Åkesson, som berättade hur mycket föreställningen kostat Uppsalas skattebetalare (1 678 miljarder kronor), och Maria Montazamis charmigt, norrländska svengelska stack ut.
Att Anna Blomberg är en makalöst begåvad imitatör råder det inga tvivel om. Med enkla medel hoppade hon mellan peruker, röstlägen och kroppsspråk utan att lämna scenen. Inte sällan interagerade de olika karaktärerna med varandra vilket gjorde att Jimmie Åkesson till exempel fick finna sig att prata med Kåta Guns yviga lockar på huvudet. Bitvis störde detta illusionen och gjorde passagerna väl röriga men Blomberg imponerade samtidigt med sin förmåga att snabbt byta roll.
Det som drog ner föreställningen blev istället ett väl luftigt manus där vissa utläggningar blev för långa och transportsträckan till poängerna hamnade på villospår. Där fanns även en viss övertydlighet och upprepande av skämt som lätt hade kunnat strykas för att förstärka de mer framträdande delarna av rollspelet.
När Anna Blomberg är som bäst är hon briljant. Om manus får sig en genomgång av ”kill your darlings” så kommer nästa föreställning att bli det också.