Den 14 februari 1967 dog Forough Farrokhzad i en bilolycka bara 32 år gammal. Med sina fyra utgivna diktsamlingar hade hon förnyat den iranska poesin genom att ge röst åt kvinnors erfarenheter. Sju år efter hennes tragiska död utkom den postuma diktsamlingen Låt oss tro på begynnelsen av den kalla årstiden. Hennes produktion omfattar knappt 150 dikter som skrevs under en period på 15 år. Idag är hon en myt inte bara i Iran utan i hela Mellanöstern.
Farrokhzad debuterade med dikten ”Synden” publicerad 1954. Där ger hon fritt uttryck åt sina erotiska begär och sitt förhållande med en gift man.
Hon vågade skriva om det allra mest förbjudna i det iranska samhället på 1950-talet. Dikten väckte skandal och hon blev kallad ”syndens poet”.
Eftersom hon var gift, var det inte helt ofarligt att öppet skriva om ett utomäktenskapligt förhållande. På 50-talet var straffet för äktenskapsbrott i Iran döden. Det var på liv och död hon skrev sin första publicerade dikt.
Diktandet för henne förblev en fråga om liv och död.
Forough Farrokhzad gifte sig när hon var 16 år, fick barn när hon var 18, skiljde sig när hon var 19 och gav ut sin första diktsamling när hon var 20. Hon miste vårdnaden av sitt barn vid skilsmässan, ett trauma som hon ofta återkommer till i sin diktning. Därefter levde hon som fri konstnär i ett Iran där bara män fick göra det.
Efter debuten 1955 gav Farrokhzad i raskt takt ut ytterligare två diktsamlingar, varefter hon lämnade landet på grund av den negativa kritiken av hennes poesi. Hon vistades ett drygt år i Italien och Tyskland. Efter hemkomsten förändrades hennes diktning då hon breddade sin tematik till att också omfatta det iranska samhället och moderniteten. Hon blev en öppet politisk diktare men hon omdefinierade den politiska dikten genom att förankra den i det personliga.
En av Farrokhzads böcker heter "Uppror". Hon förblev upprorets poet genom hela sin karriär. Först gjorde hon uppror mot kvinnans situation i det patriarkala iranska samhället. Sedan gjorde hon uppror mot shahens repressiva regim och till sist gjorde hon uppror mot moderniteten. I sina sena dikter beskriver hon det moderna livet som ett öde land i Eliots anda.
”Jordiska verser” talar om alienationen i det moderna samhället där människor går ”från exil till exil”.
I oktober 1962 gjorde Farrokhzad dokumentären "The house Is black" om en leprakoloni utanför Tabriz. Filmen blev internationellt uppmärksammad och fick flera priser. Därefter förändrades attityden till henne i Iran och hon blev erkänd som en seriös konstnär och inte bara som syndens poet. Filmen fick också betydelse för henne på ett personligt plan då hon adopterade en pojke från kolonin. Han blev ett substitut för den son hon hade förlorat efter skilsmässan.
Det man omedelbart slås av vid läsningen av Farrokhzads dikter är den emotionella intensiteten. Det här är en poet som talar direkt till djupa känslor hos läsaren, inte minst genom den suggestiva musikaliteten i dikterna.
I vinden
i den hemlösa vinden
var mitt lilla träd förälskat
Var är vindens hus?
Var är vindens hus?
Det finns inte så många dikter av Farrokhzad som är översatta till svenska. 1996 utkom urvalsvolymen "Mitt hjärta sörjer gården" i översättning av Namdar Nasser, Anja Malmberg och Lisa Fernold. Den citerade strofen är ur denna bok. 2013 hade tidskriften Kritiker ett temanummer om iransk poesi där det förekommer några nyöversatta dikter och två essäer om Farrokhzads författarskap. Annars får man vända sig till engelska eller franska tolkningar av hennes poesi. Såvida man inte behärskar persiska.
Titeldikten i den postumt utgivna diktsamling "Låt oss tro på begynnelsen av den kalla årstiden" kan ses som kulmen och en sammanfattning av Farrokhzads diktning. Det är den längsta dikt som hon skrev. Här kombineras ett fatalistiskt accepterande av ödet att vara människa med en trotsig livsbejakelse. Att tro på ”frön slagna i bojor”.
In i det sista förblev hon upprorets poet.