Av en märklig slump avled två av den europeiska litteraturens stora, inte bara samma år utan samma dag: den 23 april 1616. Den ene, William Shakespeare, har redan firats på flera sätt, den andre står i centrum idag: Miguel de Cervantes Saavedra är hans namn och för eftervärlden vilar hans berömmelse på ett enda verk, ”Den sinnrika junkern Don Quijote av La Mancha,” även kallad ”Riddaren av den sorgliga skepnaden”. Det är en tjock roman i två delar, i Edvard Lidforss översättning tillsammans 1 200 tättryckta sidor. Den senaste, av Jens Nordenhök, är koncentrerad till ”bara” 900 sidor.
Om man ska artbestämma verket så måste man skilja mellan den burleskt parodiska början och det allvarligt gripande slutet. Författarens ursprungliga syfte var att driva och skoja med en mycket populär genre: riddarromanen. I ett av de tidiga kapitlen företar kyrkoherden och en barberare i Don Quijotes hemby i hans frånvaro en inventering av hans bibliotek. De misstänker att han förläst sig på just den sortens lektyr och finner ett stort antal sådana, för övrigt helt autentiska, böcker. Anledningen till biblioteksinventeringen är misstanken att denna läsning förvridit huvudet på ägaren som på sistone visat sig lida av en rad oroande symptom. Han har fått för sig att han, den åldrande knapadelsjunkern, är en tapper vandrande riddare som drar ut för att bekämpa det onda och frälsa de svaga. Hans spattiga hästkrake blir till den stolte springaren Rosinante, bonddrängen Sancho Panza hans väpnare och så vidare.
Vem var då denne Cervantes som levde åren 1547–1616? Hans far var en fattig läkare som för familjeförsörjningens skull tvangs flytta runt om i Spanien. Skolgång blev det inte mycket av för sonens del. Men på egen hand skaffade han sig en omfattande litterär bildning och skrev med åren en rad böcker, bland dem ett par novellsamlingar.
23 år gammal tog han värvning som enkel soldat vid den spanska flottan och deltog i det avgörande slaget vid Lepanto. Segern där innebar en svår förlust för det islamska herraväldet i östra Medelhavet. I slaget sårades han svårt i vänster arm och fick öknamnet ”El Manko de Lepanto”, Den enarmade från Lepanto. Några år senare tillfångatogs han av pirater och satt fem år i fångenskap i Algeriet. Åter i Madrid prövade han olika sätt att försörja sig, bl.a. som författare, men tjänade uselt och satte sig i skuld. Som gäldenär tillbringade han en lång tid i fängelse, och det var där första delen av romanen om Don Quijote kom till – och blev en omedelbar succé.
För att förstå bokens framgång när den kom ut 1605 måste man känna till den feodala samhällsstrukturen i den tidens Spanien med en riddarklass som hade den lokala makten. Ursprungligen var en riddare – som namnet säger – en beriden krigare i tjänst som vasall åt någon hertig eller annan förnäm herre. Väpnare var en underordnad person med uppgift att bära riddarens tunga vapen, därav namnet. Fram på 1100-talet tillkom kravet att riddaren skulle tillägna sig fina manér, framför allt i förhållande till förnäma damer. Han skulle även visa sig värdig deras gunst genom att uträtta stordåd, som att döda en drake. Med det sistnämnda är vi över i fiktionens värld där det fanns en klass för sig, den vandrande riddaren som såg som sin främsta uppgift att bistå damer i trångmål. Samtliga dessa egenskaper strävar Don Quijotes att förverkliga i sitt liv sedan han låtit dubba sig till riddare. Sitt första stordåd utkämpar han med en hel skara ondsinta jättar, som enligt realisten Sancho Panza inget annat är än en grupp väderkvarnar på en slätt. Och den kvinna han ägnar sin särskilda dyrkan under namnet Dulcinea, Den ljuva, är enligt Sancho bara en enkel bondjänta.
Som ibland händer med framgångsrika böcker får någon annan än den ursprungliga författaren för sig att skriva en fortsättning och på så sätt tjäna en slant. När Cervantes fick klart för sig att en sådan var på gång bestämde han sig för att skriva en egen fortsättning som blev nästan lika omfångsrik som den första delen. Men tonen och syftet är nu annorlunda. Don Quijote har visserligen visat sig vara en dumskalle som inbillar sig allt möjligt absurt men han kommer slutligen, på sin dödsbädd, till insikt om vem han egentligen är, avsvär sig allt som har med ridderskap att göra, mottar de heliga sakramenten och dör i frid. Från parodi till psykologiskt gripande slut och på vägen ett panorama över den tidens spanska samhälle med dess ibland skruvade normer och konventioner – det är en roman väl värd att läsa än idag.