Titeln på Peter Lutherssons nya bok, ”Erfarenhetsunderskott”, syftar på en förment brist inom den svenska litteraturen under 1800-talet och framåt.
Luthersson vänder sig mot dem som anlägger ett subjektivt småstatsperspektiv på verkligheten eller som tolkar den genom ett teoretiskt raster — till exempel de många svenskar som till skillnad från de litterära mästarna från de stora kulturländerna framträdde med stora anspråk men utan påtaglig verklighetsanknytning, som därmed alltså led av erfarenhetsunderskott.
Boken fokuserar dock inte på dessa hemmatänkare utan på svenska författare som faktiskt bemödade sig om att skaffa sig och förmedla erfarenheter av den stora världen: de som reste, observerade, tänkte och skrev. Den består till största delen av citatbemängda referat av skrifter av kända och okända resenärer som förmedlade sina erfarenheter i skönlitteratur men oftare sakprosa — reseskildringar, dagböcker och brev.
Formen är originell. Materialet presenteras i 116 korta kapitel vilka inte följer någon tydlig kronologi eller tematik utan snarare utgör en skickligt och egensinnigt konstruerad mosaik. Eftersom Luthersson är ovillig att förklara för läsaren exakt vad hans budskap är blir boken också en gåta. Författaren är fräck nog att påstå att den är ett intelligenstest.
De mest kända författarna som återkommande figurerar i boken är Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam, Viktor Rydberg och Fredrika Bremer. Bland de mer okända, men inte mindre intressanta, finns missionärer, soldater och en elefantjägare.
Att Sven Hedin inte behandlas är litet förvånande med tanke på mannens osannolika erfarenhetsöverskott, men kanske är han en alldeles för obehaglig representant för det ”1800-talets etos” som Luthersson ofta hänvisar till och idealiserar.
Luthersson får ändå med tillräckligt mycket av kolonialt förtryck, övervåld och rasism för att man inte ska kunna tala om skönmålning. Erfarenheterna som resenärerna förmedlade var blandade liksom deras förmåga att reflektera över dem och bilda sig någorlunda balanserade uppfattningar.
Luthersson redigerar och kombinerar skickligt deras vittnesbörder så att läsningen genomgående är fascinerande. En poäng som han med rätta framhäver är att skönlitteratur och sakprosa bör behandlas i ett sammanhang, som förmedlare av erfarenhet och reflexion.
Men det är inte helt lätt att värdera Lutherssons insats i andra avseenden. En svårighet är bristen på källkritiska överväganden. Luthersson verkar ofta behandla resenärernas vittnesbörder som avspeglingar av gjorda erfarenheter, ibland (särskilt vad gäller Bremer) som en dokumentation av erfarenhetsbaserad intellektuell utveckling.
Men författarskap formas oavsett genre också av förhållandet till en marknad och en publik. Utsagor om brännande samhällsfrågor, som slaveriet i USA, kannibalism och folkmord i Afrika, kvinnans ställning i olika kulturer, eller relationen mellan kristendom och övriga religioner, var dessutom inlägg i större samtal med kopplingar till politik, ekonomi eller vetenskap.
Hur kan de svenska författarnas vittnesbörder relateras till forskningen om de förhållanden de beskriver? Luthersson fokuserar mycket på religionen, och kristendomen är central för hans idé om ett 1800-talets etos. Men detta var också rasbiologins tid och den sidan av saken får nästan inget utrymme här. Det var trots allt Lutherssons favorit, fåtöljresenären Rydberg, som levererade den svenska rasbiologins mest kända slogan: ”Till ariskt blod, det renaste och äldsta / till svensk jag vigdes av en vänlig norna.”
När Lutherssons bok recenserades i en av våra större Stockholmstidningar avfärdades författarens ståndpunkt som liknande en Trumpanhängares. Kommentaren föranleddes av fotnot 487 där Luthersson far ut mot tendenser inom dagens humanistiska forskning som han ogillar.
Den programmatiska normkritiken, kulturrelativismen och identitetstänkandet brännmärks och Luthersson deklarerar dessutom att den västerländska civilisationen har varit och i vissa avseenden fortfarande är överlägsen. Bland annat tycks han avse sådant som öppenhet, demokrati och tron på det rationella samtalet.
En sådan ståndpunkt förtjänar diskussion snarare än jämförelse med anhängare till en ett intellektuellt och moraliskt monstrum.
Men Luthersson har litet sig själv att skylla. Inte heller han är främmande för onyanserade generaliseringar angående meningsmotståndare och han har gjort sin intressanta bok en otjänst genom att lägga ansvaret för tolkningen på läsaren.
I nästa bok får Luthersson lov att tala ur skägget, för han har intressanta erfarenheter att förmedla.