”Körper” betyder kroppar och det är just vad det handlar om i ett antal tablåer. Kroppen med alla dess möjligheter och brister. Föreställningen kan bäst beskrivas som ett modernistiskt allkonstverk med dans, prosa, samtida musik och bildkonst och hade urpremiär i Berlin 2000. Dess tyska koreograf Sasha Waltz kan sägas vara en arvtagare till den mer kända Pina Bausch, men har ett mer abstrakt tilltal och en större närhet till bildkonst.
Flera av tablåerna kan beskrivas som performancekonst med surrealistiska undertoner. Dansarna leker med perspektiv, som till exempel när två dansare utgör samma kropp, den ena är bakdel och den andra är framdel, vilket ger en lustig bild när dansarna rör sig, två i en, med struntförnäma miner och benen vridna åt fel håll.
Musiken av Hans Peter Kuhn är mestadels minimalistisk med spröda blåsartoner och industriaktigt buller och kommer ur högtalare runt publiken. Kostymeringarna har ett släktskap med 1920-talets dadaism, irrationella och mångtydiga med kubistiska drag. Ljussättningen har extremt stora kontraster mellan kritvitt ljus och dunkelsvart mörker.
I de första tablåerna dominerar en stor svart vägg scenen, målad med griffeltavelfärg. Mitt på är ett galler och där rör sig dansarna ett tag i ultrarapid. Alla är halvnakna, har bara kroppsfärgade trosor på sig. Var det inte så att jag läst mig till i programmet att de rör sig bakom en glasvägg, så skulle jag trott att nu har Kungliga baletten verkligen upphävt tyngdlagen. Det är en spektakulär scen. Kropparna som vrider sig på olika sätt runt varandra minner om Gustave Dorés bibelillustrationer med motiv som den yttersta domen.
Det märks att Sasha Waltz har gjort en del förarbeten till verket i Judiska museet i Berlin med dess glasmontrar fyllda av minnen från Förintelsen. Lite senare i föreställningen staplar sig dansarna i vanvettigt prydliga högar. Förmodligen är även den bilden hämtad från Tysklands histira, liksom den svarta väggens brakande fall.
Det är mycket naket i föreställningen och en scen där dansarna greppar varandras lösa skinn för att lyfta är rent brutal. I synnerhet när en näve kramar till om ett kvinnobröst. Kanske är det den sekvensen som föranlett Operan att sätta åldersgränsen 11 år.
Nu är det ju inte vilka kroppar som helst som exponeras på scenen utan Kungliga balettens dansares, med självkontroll intill minsta kindmuskel och en stor generositet med sina mer sällan använda uttryck. Det är spännande att vara med när denna institution kliver över sina tyllkantade gränser och gör något annat, mer abstrakt. "Körper" ger sannerligen intellektuellt tuggmotstånd.