Det finns en energi och en fantasirikedom i tidigare Bouncedansaren Fredrik "Benke" Rydmans sätt att förhålla sig till såväl klassiker inom dansen som scenkonst överhuvudtaget. Han har bland annat gestaltat "Gökboet" - filmen alltså, samt en av den romantiska balettens verkliga glansnummer, "Svansjön" på ett nyskapande, smart och ytterligt publiktillvänt sätt. Rydman har nu tillfällig hemvist på Kulturhuset stadsteatern och där valt att ge sig i kast med en av danshistoriens stora skandaler, "Våroffer". Då detta modernistiska dansdrama, tonsatt av Igor Stravinskij, hade urpremiär i Paris 1913 med Ryska baletten utbröt tumult i salongen och polis tillkallades.
Nu har mer än hundra år förflutit och de "bilder från det hedniska Ryssland" som dansen ursprungligen ville förmedla har i Rydmans händer och fötter fått en mer estetisk framtoning. Koreografin är närmare modern dans än streetdance och några häftiga solonummer finns inte riktigt med. Här dansas det med kollektiv kraft.
Stundom påminner bilderna från scenen om de från Dorés Bibel, med en mängd människor som tumlar om varandra vid den yttersta dagen. I sandfärgade kostymeringar rör sig dansarna ibland ryckigt, ibland svepande i takt med den modernistiska musiken. När de står på ett långt led för de tankarna till ett notpartitur som blivit levande.
Vattnet som börjar strila över dem och som så småningom fyller bassängen på scenen blir till ett eget danselement i kombination med dansarnas rörelse. En säregen skönhet manas fram av vattendropparnas bågar over det mörka, blanka scengolvet. Det visuellt storslagna får extra hjälp av en gigantisk spegel som lutas snett över scenen. Dansgolvet visas därmed från två håll och resultatet är både magiskt och visuellt suggestivt.
Första akten har dock mycket lite med hedniska offerriter och Stravinskijs musik att göra. Här dansar koreografen själv med en gigantisk industrirobot. Roboten är så mjuk och följsam i rörelserna att jag undrar vem som sitter inuti. Det gör dock bara kretskort. Roboten, som tillfälligt är ledig från sitt jobb att tillverka personbilar (!), är förprogrammerad. Det hjälps inte, den får nästan mänskliga drag - synnerhet när den överräcker ett glas vatten till sin svettiga motdansare Rydman.
Ljussättaren Palle Palmé inte bara målar med ljus, själva ljuskäglorna blir en del av dansen. Inte minst manifesterat i robotens gröna laserstråle som dansaren kan leka med, bryta och hantera i säregen dan-sci-fi.
Kvällen ger en dansupplevelse bortom mycket annat, andlöst häpnadsväckande.