SU-En och hennes medarbetare har åter skänkt Uppsala en internationell dans- och performancefestival av högsta klass. Som för två år sedan heter den K.R.O.P.P. Extended. Versalerna står för Koreografi, Rörelse, Omåttlighet, Passion och Projekt. Extended, egentligen förlängd, väljer jag att översätta bildligt: generöst innehållsrik.
Förutom stora sceniska upplevelser innehöll festivalen utförliga konstnärs- och artistpresentationer som växte till minnesvärda möten människor emellan. Koreografen Ery Mefri i indonesiska Nan Jombang Dance har hämtat sin kreativa inspiration från den traditionella Minangkabau-kulturen, och då särskilt den lokala försvarstekniken, på västra Sumatra, där han är född. Där är samhället något så ovanligt som martiarkaliskt och samtidigt muslimskt.
Föreställningen i UKK heter "SangHawa" - det islamska namnet på det första kvinnan. Det visade sig vara ett ytterligt förtätat verk, med två personer i rött, en dam (Angga Mefri) och en herre (Rio Mefri). Ingen scenografi, enbart belysning i ett mörkt rum. Ingen musik, enbart de ljud de agerande frambringade.
Under 40 minuter skildrades vad som i mina ögon såg ut som uppbrott - sökande - återkomst. Sökandet gestaltades med rörelser i så höggradig koncentration att åskådaren fascinerad följde vad som komma skulle, ty ingenting var där förutsägbart. Återkomsten började som en bild med det evigas kännetecken. Angga Mefri snurrade på plats, Rio Mefri cirkulerade runt henne.
I 25 år, från 1983, kämpade Ery Mefri i små omständigheter för sin konst. Inte undra på att varje moment i hans verk nu är till den grad omsorgsfullt utarbetat. Nu växer hans och gruppens anseende internationellt. I september återkommer Nan Jombang (så brukade Mefris far kallas) till Europa.
SU-EN själv bidrog med "Snow" i vacker, lång, vit, heltäckande kostym. I detta tjugominuterssolo till en kanteles spröda toner sågs snön tveka som våren i dikten, protestera med ljudlösa rop, kämpa emot och slutligen falla till ro: en snöns motsvarighet till den döende svanen.
Verena Stenke och Andrea Pagnes i VestandPage framförde "Aegis IX (Hope)". Av denna fyraochenhalvtimmes performance såg jag bara början och slutet, för att inte missa något annat under festivalen. Då fick jag uppleva först aegis (d.v.s. egid = skydd) i form av en högtalarröst som lågmält läste FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
I det genialiska slutet ombads åskådarna en i taget att i en mikrofon säga något om förhoppningar. Så slutade med hopp en festival som börjat med att brittiska Project O (Alexandrina Hemsley och Jamila Johnson-Small) vänligt men bestämt bad publiken att inta scenen och brista ut i dans.
Dans och hopp från början till slut: en storartad blandning.