En sammandrabbning mellan regissören Mattias Andersson och ett av landets främsta danskompanier, Cullbergbaletten, det ser ut som en matchning gjord i scenkonstens himmel. Inledningsvis är mötet fullt av spiritualitet, självironisk distans och humor. Men det utvecklas till ett spretigt och vagt formulerat improviserande, ett grupparbete som bär iväg och blir för introvert, där dansarna glimrar till endast undantagsvis.
Enligt programmet har man intervjuat ett tvärsnitt av den svenska befolkningen om vilka ögonblick i livet som de skulle vilja se dansade av Cullbergbaletten. Ett urval presenteras både som ljudinspelning och i text på fondväggen, översatt till engelska (eller svenska när speakerrösten talar engelska).
Det kvadratiska scengolvet är grått, med ett runt, rörligt podium. Dansarna sitter på stolar runt, precis som skådespelarna gjorde i regissörens första talteaterexperiment i denna serie om tre, "The mental states of Gothenburg". Men där var texten i centrum och gestaltades av skådespelare. Här tjänar texten mer som ett avstamp för rörelseimprovisation.
På scenen bland alla de unga dansarna rör sig också en av de som var med när Cullbergbaletten startade 1967, Karin Thulin, med sin åldrade kropp som fortfarande är så rörande uttrycksfull.
Innan den hundra minuter långa förställningen är över har vi fått höra texter om barndomsminnen, relationsproblem, kriminalitet och lyckan dagen efter den första kärleksnatten. Allra bäst är dansarna när de låter tre olika danskulturer gestaltas på scenen, afrikansk dans, modern dito och breakdance. Då råder en stund av energi och liv, en kulturernas crossover där flera röster når harmoniskt samspel trots olikheter.
Men tyvärr landar experimentet i spretighet och ett trevande i uttrycken. Det blir allt svårare att relatera till vad de har för sig på scenen. Bara ibland blixtrar det till av den briljans som är så typisk för kompaniet.
Kanske ändå att föreställningen hade mått bra av en koreograf som kunnat hålla ihop stoffet, känslorna och rörelserna till något helt. Har faktiskt ingen klar bild över var ensemblen och regissören anser är det mentala tillståndet i Sverige. Kaos, självupptagenhet och spridda hopp omkring, tja, det kanske är så de menar. Men själva texterna har ett annat djup som den 50-årsjubilerande Cullbergbaletten borde kunnat gestalta bättre med sin dans. Såhär post-Birgit Cullberg och Mats Ek verkar de vilsnare än någonsin.