Scenen iKonserthusets B-sal är avskalad och mörk. På en stol, halvt bortvänd från publiken sitter den svartklädda och barfota musikern Anton Svanberg med en gigantisk bastuba i famnen. De fyra dansarna inkluderat koreografen, Helena Franzén, gör entré medan publiken sätter sig. Det är en mycket softad övergång mellan ickeföreställning och föreställning. Nästan omärklig.
Helena Franzén varit verksam som koreograf och dansare i 25 år och koreograferat över 70 verk på några av landets största dansscener,samt på Köpenhamnsoperan, men mig veterligt är det första gången hon gästar Uppsala. Den moderna dansen och dess undersökande av rummet och rörelsen, där dansarna rör sig barfota och mer jordnära, långt från den klassiska balettens sirligt bundna tåspets karaktäriserar hennes verk.
Titeln syftar enligt förhandsmaterialet på det ögonblick där vi kan välja många vägar, precis innan vi tar beslutet och tänker: Jag gör det, innan jag ändrar mig. I dansarnas jämna och mjuka rörelser infaller ibland en extra knyck med en axel, en armbåge som ryckvis tycks bära iväg med resten av dansarens kropp. I vissa sekvenser verkar en dansares rörelser ge en impuls för en annan att hänga på och följa. Som om de vore sammanlänkade av osynliga trådar, i relationer som inleds och upplöses.Dansarnas kläder är i dimmiga ljusgråtonade pasteller, de rör sig först med armarna längs sidorna och slutna ansikten i vågor fram och tillbaka, en i taget, två, tre eller fyra i grupp.
Musiken till "Before I change my mind" är nyskriven av Jukka Rintamäki. Den är en mestadels dov klangmatta, åtminstone inledningsvis och ger associationer till ett stilla och dimmigt hösthav, med en och annan mistlur långt borta. Det mesta av musiken är förinspelad och elektronisk. Musikern gör ibland liveinsatser till den, men det är lite svårt att urskilja när han gör det i en ganska jämntjock matta av ljud.
Men så sker plötsligt en energivändning i musiken. Dansarna börjar också använda hela kroppen i sina uttryck. Det blir mer dynamik och smått sprittande rytmer över scenen. Föreställningen blir helt enkelt mer levande men utan att förlora den speciella mjuka rörelsepoesin.
Helena Franzén arbetar mestadels med antydningar och samma självklara rytm som i vår andning. Hon har skapat en föreställning som har mer av sofistikerad inåtvändhet än av inspirerande energikickar. Den har ett inre lugn, men blir också lite för monoton efter ett tag. Men för stilla meditation över livsval och andning erbjuder den ett perfekt avstamp.