Hur kan man egentligen komma på idén att göra dans av Lewis Carrolls egensinniga barnboksklassiker från 1865, "Alice i Underlandet"? Bokens text bygger på lekar med ord och dess handling är både bisarr och burlesk med drömlik logik och är rent av rörig. När jag var barn var jag rädd för bilderna och för den elaka och mordiska Hjärter dam i ett åldrat exemplar som vi hade hemma.
Men den brittiska koreografen Christopher Wheeldon har närmat sig stoffet med humor och hissnande visuell fantasi. Han blandar in stepp, asiatiska influenser och mim bland de mer konventionella dansuttrycken, låter klassisk romantisk tåspetsbalett få göra okonventionella utflykter i en rumssprängande scenografi, signerad Bob Crowley.
Själva scenrummet tycks ha oändliga möjligheter. Alice fall genom kaninhålet gestaltas datoranimerat med Alice som stavdocka. När hon hamnar i ett krympande rum (eller om det är hon själv som växer) åskådliggörs det med smarta optiska illusioner och listigt gömda luckor i dekoren. Somliga scener tycks ha influenser från kanadensisk nycirkus, men med klassisk balett som ryggrad i berättandet. Föreställningen är en visuell fest från början till slut.
Handlingen tar avstamp i en tebjudning som Alice mamma håller och där Lewis Carroll är gäst, tillika fotograf. Han förvandlas till kaninen, ledsagaren ner i Underlandet. Här är Alice lite äldre än i boken och hon blir förälskad trädgårdsmästarens pojke. En aningen skavande eftergift åt konventionen, där varje romantisk helaftonsbalett anses behöva en prins som kan göra vackra hopp i vida skjortärmar och smetande trikåer mot slutet.
Rollen som Alice dansas på premiären av Mayumi Yamaguchi, charmerande och med elektrisk energi, hennes hjärter knekt av Dmitry Zagrebin med romantisk bravur. Men den rollfigur som verkligen gör intryck är Nadja Sellrups gestaltning av Hjärter dam. Hon varvar lysande dansekvilibristik med snubblande vulgoarrogans och effekten är hur kul som helst.
Alices drömska äventyr är underhållande och fascinerande att se i denna version, bör ge något även för den balettovana. I förbifarten uppdateras 1800-talets dansideal för dataålderns bilderfarna generation. Det mer filosofiska i bokens text om tiden och rummet får en dansande och lekfull kommentar. Möjligen är föreställningen en aning lättviktig men den är absolut inte tyngdlös på annat sätt än att dansarnas hopp och piruetter genomförs med en självklar elegans. Magnifikt!