Lördagens uppskjutna urpremiär av "Drömmen om Svansjön" tillägnades offren för fredagens attentat. Och sällan har väl dansarna i Operabaletten varit så briljanta och musikerna i Kungliga Hovkapellet så lysande samspelta som denna sorgsna eftermiddag. Styckets tema, om att välja ljusets väg i stället för mörkrets, var välfunnet.
Koreografen Pär Isberg har omdiktat den klassiska och romantiska baletten "Svansjön" till ett stycke metabalett, en dansföreställning om att skapa dans. Han har förlagt handlingen till balettmiljö i ett operahus. Publiken får se känsliga konstnärer intrigera om utrymme och uppmärksamhet i kulisserna, men också kämpa för kärlek. En koreograf vill göra sin speciella nytolkning av just "Svansjön" och snor åt sig huvudrollen som prinsen.
Dansverket från 1800-talets slut har fått flera omtolkningar under senare tid. Bäst lyckades Mats Ek som gjorde sina svanar androgyna 1987. Vanvördigast var nog breakdancenestorn Benke Rydmans version 2011, där svanarna, fortrollade unga kvinnor, var narkotikaberoende prostituerade.
Här är dansarna försedda med tåspetsskor och den romantiska balettens uttryck, men mot slutet också ett par uppdaterade headspins. De följs av Kungliga hovkapellets strålande tolkningar av PjotrTjajkovskijs musik, densamma som till originalbaletten men något omstuvad.
Första akten har förlagts till en repetitionssal och en audition för "Svansjön" där fragment av originalbaletten då och då glimtar fram i den nya handlingen. Helvita andra akten, själva Svansjöscenen, verkar ganska komplett med all sin vita tyll och tåspetsdans i formationer av unga kvinnor, fast i sin balettstereotypiska förtrollning. I tredje aktens premiärfest har dansarna färgstarka kreationer av kostymmakaren Jérôme Kaplan. Vahe Martirosyan gör här fantastiska hopp i rollen som trollkarlen och Desislava Stoeva är som mest uttrycksfull i dubbelrollen som Odette/Odile.
Fjärde och sista akten, som ljussättaren Ellen Ruge har målat vackert och expressivt med fantasifullt ljus, landar i ett banalt triangeldrama. Trots den nya handlingen blir avslutningen en besvikelse. Tänk om svankollektivet av unga kvinnor i trollkarlens våld hade gjort någon form av uppror, eller om den huvudrollslängtande unga dansösen hade rest sig mer kraftfullt ur sin sjö av kärleksproblem i stället för att klamra sig fast växelvis i två män.
Det stannar vid att vara en helafton av skicklig tåspetsdans till dramatisk, virtuost spelad musik, men som nytolkning av en klassisk balett är det bara vagt engagerande.