Alla goda ting är tre och koreografen Kennet Kvarnström leker kreativt med siffran i sin nya föreställning, där han låter tre dansare röra sig i tre färger, svart, vitt och rött.
Dansarna är inledningsvis bara två och de rör sig i vridningar runt varandra inom en liten vit kvadrat till höger på den i övrigt helsvarta scenen. Även deras kostymeringar går i svart, tröjor med asymmetriska linjer och kortade vida byxor med hängande gren. Dansarna lyckas utvinna förvånansvärt mycket rörelse och energi på sin lilla plats. Hela tiden är de relaterade till varandra, likt två eldslågor från samma brasa.
I nästa stund sätts ljuset på dansare nummer tre till vänster på scenen. Han har en röd låda framför sig och när han tar av locket kommer rökslingor därur som han följer med händer och kropp.
Musiken består av utdragna elektroniska ackord, massiva ljudmattor med puls, mäktigt och meditativt på samma gång.
I fonden hänger en installation, som en stor kokong i svart med ett rött gåtfullt innanmäte som anas upptill.
En av dansarna kränger på sig den och blir till en dansande skulptur, surrealistisk med konstfulla plisseringar, snörmakerier och enstaka konstblommor. Kreationen är ett virrvarr av gränslös skapelselust. Ena ärmen är alldeles för lång och finns det verkligen inget hål för huvudet?
När en av de andra dansarna gör entré i ett svart, stelt tygsjok hälld över kroppen, bildar de båda varandras antiteser med meditativa och knyckiga rörelser besläktade med butohdans.
Det röda temat poängteras när ett regn av blodröda blad strömmar ned på en liggande dansare. En av de andra petar med en pinne på honom och de förmedlar en bild av död och passionerad skönhet på samma gång.
Men det verkligt hypnotiska i föreställningen är dess slutscen när de tre dansarna rör sig i svarta långkjolar likt suggestiva dervischer. Äntligen tas hela scengolvet i besittning och det sker med sensuell kraft.
Kostymerna har gjorts av två modeskapare, Astrid Olsson och Lee Cotter, som annars designar för klädmärket V ave shoe repair. De råkar också vara dansare och deras kostymeringar främjar rörelser och skapar samtidigt utmaningar för dansen. Dialektiken mellan kläderna och dansarna är spännande, men också aningen pretentiös.
Avslutningen på föreställningen är både sövande med sin monotoni och hypnotisk med sin organiska sensualism. Föreställningen är skönt abstrakt och lämnar allt öppet för tolkning.
susanne.sigroth-lambe@unt.se