För Tony Cragg är frågor om rytm, rörelse, massa, tyngd och lätthet men också om yta och material relevanta. Hans utgångspunkt är alltid naturen som
genom hans skulpturala abstraktioner ges en ny gestaltning. Därmed påminner hans estetik i inte så liten grad om de tankar som låg bakom Bror Hjorths sätt att arbeta, trots de båda konstnärernas olika kulturella bakgrund och skilda uttrycksformer.
Det är som hade den snabba polska som Bror Hjorths kärlekspar dansar utanför det gamla stationshuset accelererat i hastighet till det stadium då betraktaren inte längre kan urskilja gestalter eller detaljer; allt har blivit förbiflimrande rörelse.
Att så förmå ge den monumentala skulpturens absoluta motsats, rörligheten och rörelsen, kropp och gestalt i ett stillastående verk tyder på mästerskap. Cragg är ingen utövare av den konst där mekanisk rörelse används för att uppnå detta tillstånd, Han skapar det visuellt genom att förvandla rörelsen till fast materia. Han använder han sitt skulpturala material, om ofta är brons, till optiska förförelser.
Flera av Craggs verk är utförda i limmat trä där skikt lagts på skikt till de mjukaste, böjligaste former. I Bror Hjorths Hus kan man bland annat studera denna teknik i verken Bent of Mind och den förstnämnda skulpturen vackert röd, den andra i ljus träfärg. Inte minst First Appearances, second Thoughts är dessutom ett representativt exempel på den flexibla mångtydigheten i Craggs estetik i såväl uttryck som utsaga. Beroende på ur vilken vinkel man betraktar hans skulpturer framträder olika ”berättelser”, från det rent abstrakta till igenkännbara referenser till naturformer eller ansikten. Titeln är därför något av en nyckel till utställningen (och i förlängningen till hela konstnärskapet); det gäller att inte fastna vid det första intrycket utan tänka ett steg till och vara beredd att ompröva och se andra uttryck och budskap i Craggs konst.
Vill man spetsa till det hela lite kan man också läsa Craggs titel som ett memento till alltför snabb bedömning och betygsättning; Tony Craggs skulpturala uttryck är betydligt mer komplexa än de vid en första anblick kan tyckas vara. Den som är road av igenkänning kan gå på visuell upptäcktsfärd i hans skulpturala landskap. Den som hellre väljer att se konstverken som autonoma objekt med egen identitet och autenticitet, går inte heller lottlös från hans utställning.
Det finns en tydlig kedja av samband mellan hans olika verk, både de som nu visas och med hela hans omfattande konstnärskap. Dessutom sträcker sig alltså kedjan numera till två verk på offentlig plats i Uppsala och via den abstraherade polskarörelsen vidare till Hjorths mästerverk från 1967. Där förs i dag ett formalt samtal mellan den uppsaliensiska mästaren och hans sentida brittiska kollega; kanske kan man se den andra skulpturen vid Resecentrum med titeln Discussion som en påminnelse om detta samtal över generationer och kulturer som konsten är ensam om att kunna iscensätta. Att det finns fler konsthistoriska referenser till Craggs estetik är odiskutabelt.
Några akvareller och en handfull etsningar ur serien Manipulations från 2007 kan snarast betraktas som förstudier till skulpturerna. Av vilka några har titlar som explicit leder associationerna till konkreta fenomen som exempelvis de krarterformer som kan uppstå vid vulkanutbrott (den i svart brons utförda skulpturen Cauldron) eller den horisontalt byggda Sinbad, vars titel givetvis leder tankarna till Tusen och en natt och Sindbad sjöfararen. Om konstnären med dessa titlar velat avgränsa tolkningar och läsarter är egentligen ointressant. Det fascinerande med Craggs estetik är främst dess mångtydiga öppenhet som bjuder in betraktaren till visuellt och konceptuellt medskapande.
Också när utställningen är slut och Uppsala har kvar två permanenta Craggskulpturer att gå i dialog med.