Vi lever i en märkvärdig tid då de flesta svenskar har det rätt bra, men allt fler lever i en tilltagande känsla av att detta trivsamma liv, med tanke på det oroande världsläget, snabbt kan ryckas bort. De senaste åren har vi sett en stark dystopisk trend i skönlitteraturen, både vad gäller romaner för ungdomar och för vuxna.
LÄS MER: Kritikernas lista - här är årets bästa böcker
2017 inleddes med nyheten att den klassiska skräckinjagande framtidsskildringen George Orwells ”1984” toppade bästsäljarlistorna i England. Så självklart och följdriktigt då att litteraturåret avslutades med att Johannes Anyurys dystopiska roman ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” fick Augustpriset. Även nobelpristagaren Kazuo Ishiguros ”Never let me go”, som kom ut på svenska i början av november, är en otäck framtidsfantasi om en grupp klonade barn vars syfte är att vara reservoarer för kroppsliga reservdelar.
Kanadensiska mästaren Margaret Atwood, som borde fått nobelpriset, har haft en dystopisk ådra i decennier. Hon behärskar intill fulländning konsten att kritisera vår samtid genom en isande framtidsfiktion. Denna höst har hennes svenska förlag både gett ut hennes klassiker ”Tjänstekvinnans berättelse” – som nyligen gjort succé som tv-serie – och en ny dystopisk roman av hennes penna.
”Hjärtat stannar sist” är en rasande skicklig, spännande och skrämmande roman, som jag varmt rekommenderar som julklapp åt sig själv eller någon annan.
Årets kulturgärning på den litterära fronten måste ändå bli Uppsalaprofessorn Johan Svedjedals augustprisnominerade tegelstensbiografi om Karin Boye, ”Den nya dagen gryr”. Den bör alla Uppsalabor införskaffa genast – inte minst för det utförliga kapitlet om Boyes liv i denna universitetsstad.