"Vilken människa och vilken kvinna!"

I ”Ett jävla solsken” lyfter Fatima Bremmer fram Sveriges första wallraffande kvinna Ester Blenda Nordström. Boken är en kulturgärning av stora mått, skriver Maria Nyström.

Biografi. Fatima Bremmer har skrivit om den legendariska journalisten Ester Blenda Nordström. Den senare skrev reportage och böcker från jordens alla hörn liksom även ett antal flickböcker, om den äventyrslystna rackarungen Ann-Mari, som får stort genomslag och sägs ha inspirerat (eller till och med imiterats av) Astrid Lindgren.

Biografi. Fatima Bremmer har skrivit om den legendariska journalisten Ester Blenda Nordström. Den senare skrev reportage och böcker från jordens alla hörn liksom även ett antal flickböcker, om den äventyrslystna rackarungen Ann-Mari, som får stort genomslag och sägs ha inspirerat (eller till och med imiterats av) Astrid Lindgren.

Foto: Helén Karlsson

Bokrecension2017-10-25 16:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Alla vet vi att historien upprepar sig. Så också den historielösa, den om alla betydelsefulla kvinnor som aldrig fått ta plats – till skillnad mot (den vite) mannen som tapetserat historieböckerna med sina ”upptäckter” och ”storverk” och som skapat enorma monument över sig.

En av alla dessa nästan bortglömda är den svenska journalisten, författaren och tillika äventyraren Ester Blenda Nordström, som verkade och levde för precis hundra år sen.

Förra året kom en dokumentärfilm om henne och bokförlaget Bakhåll har publicerat nyutgåvor av hennes fyra reportageböcker. Nu lyfter också journalisten Fatima Bremmer fram henne i ljuset med en omfångsrik biografi, kallad ”Ett jävla solsken”, precis som Ester Blenda Nordqvist i sin ungdom kallades av sin familj.

Det är en komplex människa som Bremmer skildrar. Rastlös, modig, nyskapande – och samtidigt kanske allt för ”modern” för sin tid. Det skapar ett utanförskap som senare, efter ”solskensåren”, blir självförbrännande i form av missbruk som slutligen tar hennes liv.

Men låt oss ta det hela från början. Året är 1914 och Ester Blenda Nordström kliver fram i offentligheten som den första wallraffande journalisten.

Och det 50 år innan ens wallraffandet finns som begrepp, det vill säga innan Günter Wallraff gör sina berömda reportage, som följaktligen borde ha kallats att ”Nordströma” om historieskrivningen varit riktig.

Nordström gör sitt första undercover jobb, förklädd som piga, för att på så sätt avslöja missförhållandena som, de i det närmaste livegna, pigorna levde under.

Reportagen får stort genomslag, blir stilbildande bland många journalister som börjar imitera Nordströms sätt att skriva, blir både bok och film och Nordström tar snabbt plats bland Stockholms kulturelit med vänner som Anders Zorn, Elin Wägner, Prins Eugen och Hjalmar Lundbohm.

”En piga bland pigor” följs snart av fler reportage.

Den här gången reser Nordström upp till den lappländska vildmarken och jobbar som samelärare under ett halvt år. Och det i en tid då intresset för samerna aldrig varit större, speciellt bland rasbiologerna.

Också här är Nordström före sin tid, trots att hon anklagats för skildra samerna på ett exotiserande sätt så anammar hon deras traditioner och levnadssätt.

Hon är lojal och starkt kritiskt till hur de samiska barnen tvingas traggla budord och lära sig om exotiska djur eller om yrkesgrupper som de aldrig kommer att se, än mindre träffa, istället för att utgå från den egen levnadsmiljön.

Men Ester nöjer sig inte, snart nog är hela världen hennes scen.

Hon reser som tredjeklasspassagerare med fattiga emigranter till Amerika i en tid av massflykt och ständig närvaro av den äldre generationens sorg och saknad efter sina emigrerade barn.

Hon räddade byar från svältdöden under finska inbördeskriget och deltar i en flera år lång expedition till ett farligt vulkanområde i Sibirien.

Ester Blenda Nordström skriver reportage och böcker från jordens alla hörn och hon börjar fabulera och skriver också ett antal flickböcker, om den äventyrslystna rackarungen Ann-Mari, som får stort genomslag och sägs ha inspirerat (eller till och med imiterats av) Astrid Lindgren. Hela tiden med en rastlöshet och nyfikenhet som driver henne vidare.

Men det räcker inte.

Oron förtär Nordström, hon dricker och när familjen tar flaskan ifrån henne tar hon istället till opium.

Och endast 57 år gammal dör hon. Ogift, men inte utan friare.

Alla har hon avvisat. Alla utom Carin Waern Frisell, som finns där till livets slut. På vilket sätt är dock oklart, men mycket tyder på att det var Nordströms livs kärlek i en tid då detta var straffbart och olagligt.

Så uppenbarligen finns inga bevis.

Det är ett gediget researcharbete som Fatima Bremmer gjort, där hon varvar den egna texten med bilder och citat från artiklar, brev och böcker.

Mest spännande är det så klart att följa Ester Blenda Nordström i hennes fotspår på alla reportageresor.

Vilken människa och vilken kvinna som på så många sätt vågade utmana sin tids syn!

Hon körde motorcykel, rökte pipa och trotsade alla normer som begränsade kvinnors liv i början av 1900-talet.

Kan ni se henne framför er? Så stark.

Och så levande att hon slutligen brann upp av sin egen låga.

Litteratur