En äldre man drabbas av cancer i levern och vårdas på ett sjukhus i Stockholm där han dagligen får besök av sin hustru. Båda har varit gifta tidigare men nu på gamla dar har en ömsesidig kärlek vuxit sig stark och fast. Hon har tagit som sin uppgift att i dagboksform dokumentera faserna i makens tidvis mycket plågsamma sjukdomsförlopp. Det är denna dagbok som utgör innehållet i boken "Få se om hundarna är snälla ikväll...".
Låter det lockande? Knappast. Men i själva verket är denna bok både fängslande och gripande. Och det är den delvis i kraft av sina inneboende litterära kvaliteter, främst en rak och okonstlad stil. Den bärs upp av en naturlig rytm som framhävs av markerad radbrytning. Samtidigt måste man i ärlighetens namn erkänna att kännedom om de båda makarnas identitet fördjupar läsarens intresse. Hon heter Marie-Louise Ekman och var under den tid bokens handling utspelas chef för Dramaten i Stockholm. Hans namn är Gösta Ekman, folkkär skådespelare, son till teatermannen Hasse Ekman och sonson till den ”store” Gösta Ekman.
Den sjukdomsperiod som skildras ägde rum vintern 2011/2012, då han var 72 år gammal och hon 68. Relationen bärs upp av både aktning och djup tillgivenhet och skildras övertygande, som om det rörde sig om ett nyförlovat par. Dagboksskrivaren Marie-Louise går ett stort steg längre och han följer henne tätt i hälarna. Så här kan det låta: ”Jag städar och tänker på honom. / Jag stryker eller tvättar och tänker på / honom. / Jag möblerar om i min ateljé och tänker på / honom. / Allt känns oerhört overkligt. / Och jag tror ibland att han bara är borta / på en filminspelning.”
Och ett par månader senare: ”G försöker att sova och klockan är 22.00 / på kvällen. / Många pussar ikväll. / Vi bedyrar att vi är dom viktigaste för varandra i våra liv. / Jag längtar hela tiden ut till G. / Och han efter mig.” Ibland talar hon om honom som ”Min älskade man”. Och längre ner på samma sida: ”Min lille man ser så rädd ut ibland. / Så storögd. / Så skör. / Så liten. / Så öppen.”
Allteftersom G:s plågor tilltar och doserna av smärtstillande ökar tillstöter något för både honom och henne nytt och skrämmande. Var och varannan natt hemsöks han av fasansväckande gestalter som han förväxlar med det verkliga livet. Det är denna sida som kommer till uttryck i bokens titel. Hundarna hör till de skräckvarelser som hemsöker honom nattetid och periodvis uppfyller hans inre. Läkarna förklarar att det sannolikt är det långvariga bruket av morfin som påverkar hjärnan. För G:s del förvärras det onda av att inte bli trodd, inte av läkarna och inte ens av sin älskade hustru. I deras missriktade försök att övertyga honom om att allt det hemska bara är inbillning känner han att de sviker honom.
Dagboksberättelsen förs till en kulmen där G hotas av verklig död inför vilken läkarna står maktlösa. Men i sista stund försöker de med en ny operation, och den gången lyckas det. G kan följa med sin hustru hem och gradvis återhämta livskraften. Även vi läsare kan andas ut. Antingen vi velat det eller ej har vi blivit delaktiga i ett smärtsam och djupt gripande drama.
På annat håll kan man läsa att makarna beskärdes ytterligare fem år av liv i harmoni och kärlek innan cancern slog till på nytt. Och den gången fanns det ingen bot.
En av våra främsta skådespelare behöver inte mera gråta sig till sömns i skräck och smärta.