”I din text, behandla Afrika som om det vore ett land. Det är hett och dammigt med böljande fält, stora djurhjordar och långa, magra människor som svälter. Eller så är det varmt och fuktigt med mycket korta personer som äter primater. Breda penseldrag är överlag bra. Undvik att låta de afrikanska karaktärerna skratta, kämpa för att utbilda sina barn, eller helt enkelt fungera i vardagen. Afrikanska karaktärer ska vara färgstarka, exotiska, larger than life – men tomma inuti, utan dialog, konflikter eller lösningar, djup eller oförutsägbarhet som förvirrar syftet.” (Min översättning)
När den unge författaren Binyavanga Wainaina i början av 2000-talet hackar ned dessa ord på tangentbordet är han mycket irriterad. Litteraturtidskriften Granta har just kommit med ett nummer med tema ”Afrika”, och det är en enda uppräkning av trötta klichéer. Wainaina ger sin sarkastiska text titeln överskriften ”How to write about Africa” och mejlar den till Granta. En inofficiell, men vass, sågning. Ett par år senare är det dags för ett nytt Afrikanummer. Då hör Granta av sig och undrar om de inte möjligen kan få inkludera Wainainas text, och han svarar ok utan att tänka närmare på saken.
Texten blir den mest delade i Grantas historia. Mejl, samtal och inbjudningar till konferenser strömmar in. Binyavanga Wainaina har blivit berömd, och inte bara det – plötsligt förväntas han föra en hel kontinents talan och berätta för folk hur de ”får” skildra den. Det här är nu drygt tio år sedan, och Binyavanga Wainaina, född 1971, är idag en etablerad författare, skribent och redaktör. När hans självbiografi, ”One day I will write about this place”, kom 2011 hade han nyligen varit i Sverige, som gäst på Bokmässan som 2010 hade – just det – tema ”Afrika”. Wainaina deltog även i tidskriften 10-tals Kenyanummer samma år. Att boken först nu plockats upp till översättning är lite svårt att förstå, å andra sidan är det möjligt att många här redan har läst den i original. På engelska, alltså. För så är det: i Wainainas familj och uppväxt fanns kikuyu, kiswahili men också den mycket vanliga kenyanska engelskan, för länge sedan kolonial men nu, liksom de villaområden där Nairobis medelklass bor, del i det unga landet självt.
Så, är ”platsen” i titeln Kenya? Eller Nairobi? Det svenska förlaget uppmuntrar ett sådant synsätt genom att citera ett stycke om Nairobis innerstad på pärmen. Det är dock missvisande. ”One day I will write about this place” är i själva verket den klassiska historien om en individs väg från barn till vuxen genom flera platser. För Kenneth, som han kallas som liten, är omvärlden suddig, bestående av ljus och färger och antydningar. Sedan blir han tonåring. Lyssnar på musik, får finnar och funderar på sex. Börjar förstå sitt lands historia, och relatera till sin mammas gamla hemland Uganda. Och så vidare, världen växer med berättaren: han blir vuxen, får jobb, reser runt. Pluggar utomlands. För den som gillar Wainainas satir och reportage ger denna senare del troligen mest.
Barndomsbiten känns, med sina medvetandeströmmar fulla av adjektiv, stundtals överarbetad: som om barn tänkte i metaforer och proppade alla tillvarons mellanrum med ord. Men men, med åren blir meningarna luftigare, och den maniska osäkerheten kombineras med stolthet och självförståelse. Generaliseringarna ”How to write…” varnar för är helt frånvarande: här representeras inte.
Ändå har Wainaina sedan boken kom ut ännu en gång hamnat i rollen som talesperson, och det inte utan skäl. 2013 publicerade han vad han kallade ett ”förlorat kapitel” ur ”One day…”: texten ”Mum, I am a homosexual” (”Mamma, jag är homosexuell”). Den orsakade föga förvånande sensation. Att kända personer från, ja, Kenya, men också Afrika överlag kommer ut är ovanligt, och rättighetsrörelsen behöver alla förebilder den kan få. Att Tranan när de nu, 2015, ger ut Wainainas berättelse väljer att inte inkludera detta kapitel är faktiskt obegripligt. Förhoppningsvis råder de eller någon annan snart bot på det genom att publicera ett urval av hans korta texter i bokform. Till dess går det trots allt att vila också i originalversionens slutrader. Det är en hyllning till musiken och kulturen som den – just det, plats - där människor med en komplex historia och olika bakgrund försöker hitta något gemensamt att bygga vidare på. Här får Wainaina ursäkta, men det är svårt att inte se en allmängiltig potential här. Inte bara för ”Afrika”, men för hela dagens värld.