Karin Smirnoff är en mångsysslare som tidigare i livet bland annat arbetat som journalist och karateinstruktör, och som sedan sex år tillbaka äger ett trävaruföretag i Piteå. Nu kan hon även titulera sig författare.
I ”Jag for ner till bror” återvänder hennes berättarjag Jana Kippo till hembyn Smalånger i Västerbotten – eller, snarare, janakippo återvänder till smalånger. Det är så hon skriver, Smirnoff; sammanskrivna namn och versalen enbart i början av varje mening. Punkt är det enda skiljetecken hon använder. Jag antar att syftet är att skapa en språklig särart. Det funkar. Men särarten hade funnits där ändå.
Jana kommer alltså hem en ovädersdag om vintern, får ingen lift, utan börjar gå de två kilometrarna mot byn där hennes tvillingbror som heter just Bror (eller bror) bor kvar på föräldragården. I snöyran möter hon John som tar med henne hem till sig, bjuder på kaffe och tinar upp henne, och sedan – ja, sedan går det som det brukar. Det blir ingången till en intensiv och konfliktfylld relation där ingenting är enkelt.
Bror är alkoholist och lever ensam i smuts och förfall i Kippogården. När Jana väl kommer dit börjar hon städa. När hon städar blir hon tillfreds, kan slippa undan det svåra inombords, åtminstone för en stund. Tankarna på barnet som togs ifrån henne när hon var tonåring. De onda minnena från barndomen på småbruket under 1970-talet, med en far som söp och slog och en mor som ihärdigt förordade bön och förlåtelse. Sin egen ångest för att älska, bli beroende av någon, bli sviken. Hon har blivit sviken så många gånger förr.
Just spåret tillbaka i tiden är det kanske mest centrala i romanen. Där, på gården, lever två barn, Jana och Bror, i total utsatthet och skräck inför varje helg när fadern kommer hem efter arbetsveckan på annat håll. Ingen verkar reagera på deras situation – inte lärare, inte grannar, ingen. Den enda som kunde ha skyddat dem, deras mor, hukar själv som i bävan inför slagen som ska komma och försöker hålla mannen på gott humör genom att laga god mat, agera intresserad åhörare och, så småningom, beredvilligt och ödmjukt fylla på hans snapsglas. Jana hatar dem båda två, hett och innerligt.
En dag när får Jana nog. Nog av slavarbete. Nog av stryk. Nog av förödmjukelser. Hon greppar en högaffel i lagården.
Smirnoffs gestaltning av den sadistiske fadern kryper in under huden. Hans utstuderade grymhet mot både människor och djur, hur han ser deras svaga punkter och slår mot det allra ömtåligaste. Hur han skjuter hundvalpen i kedjan när han märker att den inte längre skäller i skräck när den ser Bror och Jana, utan av glädje. Hundar ska inte klemas bort.
Karin Smirnoffs roman är en urstark historia om människor som tvingats ta hand om sig själva och som gjort det med varierande framgång. Den berättar om en tuff, inte sällan rå tillvaro i glesbygd, en miljö som numera alltför sällan skildras i bokform. Isande är samtidsskildringarna från hemtjänsten, där Jana börjar arbeta. Ensamma i var sina hus sitter de gamla i väntan på att dagarna ska gå. Eller de inte så gamla, som Janas klasskamrat Katarina som ligger döende i cancer. En gång var de bästa vänner, men sedan tog Jana Snygg-Magnus som Katarina hade spanat in, något hon varken förlät eller glömde utan långt senare kom att ta en gruvlig hämnd för. Ändå är det som av en ödets ironi just Jana som kommer att vaka vid hennes dödsbädd.
En mera diffus gestalt är Maria, kvinnan som hittats mördad borta vid sågen. Johns fru och Brors älskarinna tycks förfölja Jana. Men vem var hon egentligen? Svaret kommer att förskräcka.
”Jag for ner till bror” är en samtidsroman som letar sig långt ner i de rester av svensk småbrukarkultur som i små fickor levde kvar i det moderna samhället levde ännu för några decennier sedan; den kultur som numera enbart ses i vackra, vemodiga dokumentärfilmer. Så vackert var det förvisso inte alltid i verkligheten, ett faktum som författaren gestaltar med plågsam tydlighet. Suggestivt och ändå så självklart vardagligt låter hon sina kantstötta människor vandra i ett kallt och kargt landskap där kärleken är granne med våldet och där det inte alltid är uppenbart vad som är sanning, fantasi eller ren lögn.
Är då det här en hemsk berättelse? Ja, det är det. Och nej. Den är faktiskt också både spännande, underhållande, och av och till riktigt rolig. Inget annat än en kanondebut.